Rättssäkerheten hotas av ouppmärksamma medier

Efter sommarens till kravaller saboterade demonstrationer i Göteborg och Genua vandrar en dolkstötslegend genom våra kultursidor. Journalisterna sägs ha svikit och ställt sig på förtryckarnas sida.

Enligt kulturskribenterna är det journalistiska sveket tvåfalt. För det första betonar mediernas rapportering händelserna fel – 30 000 laglydiga demonstranter får mindre uppmärksamhet än 1 000 terrorister.

För det andra skulle medierna ha fördelat skuldbördan till kravallerna felaktigt genom att påstå att upploppen var våldsromantikers och terroristers fel när det i själva verket var polisens fel.

Annons

bryt

Skuldfrågan är enklast att diskutera. Jag håller för självklart att de personer som infinner sig maskerade, bepansrade och beväpnade till demonstrationer har för avsikt att använda sin utrustning. Det rör sig om ungdomar med en våldsromantisk föreställning om att gå till ”direkt aktion” eftersom kapitalismen inte låter sig rubbas eller skadas av annat, som exempelvis debatt och fredliga demonstrationer, det vill säga vanlig demokrati. I första hand är naturligtvis skulden till våldet våldsverkarnas. Men i andra hand är det de fredliga demonstranternas fel att de låter dessa personer nästla sig in i demonstrationerna. Om inte vänstern lyckas skaka dessa terrorister ur de röda fanornas veck så begår vänstern politiskt självmord.

Mina synpunkter därvidlag är knappast originella. Andra personer som var med på den tiden vi lyckades hålla våldsromantiker och terrorister in spe borta från demonstrationerna har sagt samma sak.

bryt

Kulturskribenten Mats Deland fann därför, i tidstypisk debattstil, anledning att avfärda mig som hörande till ”ett gäng manliga debattörer i femtioårsåldern” som inte begripit att allt var polisens fel. Ty enligt kulturskribent Deland var ”även de mest militanta grupperna i Göteborg helt inriktade på ickevåldsaktioner” och skulle ha förhållit sig snälla om inte polisen ingripit mot Hvitfeldtska gymnasiet. Därmed fick, om jag förstår kulturskribenten rätt, de fredliga demonstranterna rätt att börja använda sin medhavda beväpning.

Den här typen av bagatelliserande av våldsverkarnas beslutsamhet. spräcks redan av de många TV-bilder vi sett på somliga ”demonstranters” beväpning och utrustning. De svenskar som greps och anhölls i Genua var i regel tungt beväpnade. bryt

Den andra frågan, huruvida medierna lägger för stor tonvikt på action och för lite på fredliga demonstranters krav och paroller, är mer intrikat.

Att demonstrera är att försöka skapa ett alternativt medium, att med hand- och fotkraft försöka förmå medierna att föra ut en alternativ sanning. Det är högst respektabelt. Men utgångspunkten är också anti-medial och därför har jag aldrig någonsin varit med om demonstranter som tycker att de fått tillräckligt stor mediebevakning.

Nyhetsvärderingen är dock inte så problematisk som framför allt kulturskribenterna gör gällande. Ännu en demonstration mot EU och kapitalismen är varken i objektiv journalistisk mening eller subjektivt en lika stor händelse som när något tusental ungdomar med våld försöker undergräva yttrandefriheten och demonstrationsrätten. Ty de fick ju som de ville – redan diskuteras införandet av ny beväpning, nya anti-demonstrationslagar och militärt deltagande i polisens arbete för att upprätthålla ordningen. Det är en oerhörd händelse, något som för bara några år sedan skulle ha tett sig helt otänkbart i Sverige.

bryt

Det är alltså en journalistisk självklarhet att ägna mer medial uppmärksamhet åt våldsverkarna än åt de fredliga demonstranterna.

Det journalistiska problem jag tycker mig se är ett helt annat. Våldsverkarna och småterroristerna har försatt sig i konfrontation med hela det övriga samhället. Vilket var avsikten.

Då är det emellertid lätt hänt att domstolarna börjar slarva med bevisvärderingen och medierna ser genom fingrarna med den saken när våldsverkarna skall dömas. Och även om det är våldsverkarnas avsikt att provocera polisen till misstag, helst dödsskjutningar, och även om somliga misstag i stridens hetta kan te sig förståeliga – så måste medierna skärpa sig när det gäller att upprätthålla rättssäkerheten. Annars får vi den polis som våldsverkarna vill ha. Och en lagtillämpning och bevisvärdering som ingen vill ha.

Där ligger just nu det största journalistiska problemet. På den punkten kan till och med kulturskribenter ha rätt.

Jan Guillou