Redaktionell kultur urholkas
För sjutton år sedan skrev jag en krönika om den redaktionella bruksdöden. Man kunde se tecknen på väggen redan då. Sedan dess har det mediala landskapet knådats om totalt, som efter en istid, eller en räcka vulkanutbrott med tillhörande bergsveckning.
Vi vet alla vad det beror på. Det beror på affärsmodellens sammanbrott, att annonsörerna i snabb takt lämnat redaktionerna till förmån för aktörer som Google och FB, den digitala revolutionen etc.
För journalisternas del har utvecklingen lett till sammanslagningar, nerdragningar, ökad fragmentisering, ökad stress och redaktionell strömlinjeformning.
Mittmedia som just köpts av Bonnier News, består fortfarande av hela 28 titlar, men av de 28 självständiga redaktioner som en gång gick in i Mittmedia är det mest skalet kvar. Bakom titlarna är det många moment och funktioner som är gemensamma för en grupp tidningar, eller för alla.
Utan att påstå att allting var bättre förr, för det var det förstås inte, kan man ändå ställa frågan: vad har vi förlorat i det förändrade medielandskapet? Svar: vi har förlorat kritisk massa i form av självständiga redaktioner, och redaktionell kultur.
Vad är egentligen redaktionell kultur? Se där, en forskningsfråga som har varit försummad i decennier. Jag läste att några tappra forskare skulle försöka ringa in detta utrotningshotade fenomen, och jag önskar dem lycka till.
För att hjälpa dem på traven kan vi bolla med några faktorer som skapar en god redaktionell kultur. Det måste finnas tillräckligt många medarbetare, som både är specialister och generalister. Det ska finnas tid för medarbetarna att föra ett kreativt samtal, inbördes och med frilansmedarbetare, tid att göra en självständig nyhetsvärdering, och tid att kritiskt utvärdera resultatet. Det ska finnas tid till etiska överväganden, och tid att överföra kunskap mellan medarbetarna. Till detta krävs en kunnig ledning med förtroende för medarbetarna.
Hur märker man att den redaktionella kulturen nedrustas?
Vi kan ta några exempel ur högen. Det största på senare år är TV4s nedläggning av 24 lokala redaktioner. Överlag har antalet lokalredaktörer minskat med snart femtio procent under dessa sjutton år. Och i takt med att journalisterna blir färre har kommuners och företags informatörer mångdubblats.
Sammanslagningen av Sydsvenskans och Helsingborgs Dagblads kulturredaktioner är ett annat exempel. Man ser allt mer syndikerat material inom Gota Media, Stampen och Mittmedia. TT-material ersätter egenproducerat i allt högre utsträckning, inte bara i små tidningar utan även i riksmedier. När SvD och DN publicerar identiska texter på familj och utrikes är det inget annat än kulturell utarmning.
Ett litet sorgligt exempel på förtviningen är när Upsala Nya Tidning ersätter lokala filmrecensioner med TTs. Uppsala är en stor biostad, med många premiärer. Men att se ett halvt dussin viktiga filmer recenseras samma dag, av en och samma flitiga TT-kritiker, gör faktiskt bara ett löjligt intryck. Det har ingenting med kritisk mångfald och god journalistik att göra. Det hindrar också återväxten bland unga filmkritiker.
Utarmningen av redaktionell kultur kommer i längden att urholka mediernas trovärdighet ytterligare. Det är sorgligt men ofrånkomligt. I ungefär två hundra år har medierna utgjort parallella intellektuella arenor i det offentliga samtalet, vid sidan av universitet, kyrka och politiken. Om den redaktionella kulturen inte uppnår sin kritiska massa så förlorar den i betydelse. Detta är sannerligen inte ett problem bara för journalisterna! Det borde vara ett större problem för forskare och politiker.
