Redaktionella kulturen är hotad
Den nya bruksdöden härjar i tidningsbranschen. Lönsamhetens lie sveper och huvudena rullar, goda som dåliga. Alla dessa varsel är otäck läsning, men är det något att bråka om?
Ericsson varslar tusentals och stora SAS hotas av konkurs, i jämförelse är ju tidningsvärlden försvinnande liten. Men det är kusligt likafullt. Det är inte bara svåra ekonomiska tider just nu, utan en klassisk kultur är utrotningshotad, den redaktionella kulturen.
När vi pratar om pressens strukturproblem talar vi i kvantitativa termer. Alldeles för få pratar om journalistikens mjukdelar – om innehållet på fingertoppsnivå: idéerna, stilen, tilltalet, redigeringen.
Facket är förstås oroat om medlemsbasen krymper, de två står i en matematisk relation. På så sätt liknar läget 80-talets strukturkris, då grafikerna försvann. Grafikerna hade ett starkt fack med stolta traditioner, för hundra år sedan utgjorde de LO-kollektivets adelsmän. Men teknikutvecklingen berövade dem den positionen under förödmjukande former. Vissa av deras yrkesfunktioner försvann till maskinerna, andra gick upp i rök.
När jag var ung reporter fanns en skylt med ”yrkesgräns” i sätteriet. Blytiden var visserligen över, men gubbarna klippte och klistrade och skar med skalpell. Journalisterna skulle inte in och tafsa på grafikernas område. Med datorernas intåg försvann den yrkesgränsen och sögs upp av redigerarna. Många grafiker omskolades också till redigerande journalister, utan större problem.
Är tidningskrisen annorlunda än grafikerkrisen? Ja, det är den. Pressens kris slår på ett annat och allvarligare vis mot demokratiska, samhällskritiska och konstnärliga värden. Utarmningen av det redaktionella samtalet är ett samhällsproblem.
Låt mig vara förödande konkret. Mittmedia, med centrum i Gävle, har nästan 500 journalister på 17 tidningstitlar. Vid årsskiftet slås alla ihop till ett enda mediebolag, en redaktionsorganisation. Form och innehåll ska samordnas med långtgående stordriftsfördelar. Man utvecklar mallad redigering och kan sparka redigerare, man samordnar feature och annat material och kan bli av med reportrar. Det stora sparpaketet sockrades med löften om att utveckla den lokala journalistiken och att införa en central grävredaktion på tre man, som ska rota i databaser. Målet är två grävjobb per säsong som ska "ge stort genomslag i riksmedia".
Det är ett högt ställt mål på tre personer, särskilt som deras redaktionella bas – kollegorna i nyhetsverksamheten – krymper. På sikt är det en redaktionell utarmning, inte en verklig satsning.
Dala-Demokratens kollaps är ett annat sorgebesked. DD sparkar nästan 50 av 76 anställda, varav 18 journalister. Alla lokalredaktioner försvinner. Det lokala materialet köps in från Mittmedia.
Stampen gör sig av med var sjunde redaktionell medarbetare. Svenska Dagbladet varslar också och lägger ner sin sportredaktion. Men SvD lovar att läsarna ska få mycket sport för pengarna i alla fall, men den blir misstänkt lik Aftonbladets sportbevakning…
Ingela Wadbring är medieprofessor vid Mittuniversitetet, och har under året ofta framträtt med sin forskning om mediernas kommersialisering. ”Kommersialiseringen” är ett skällsord, menar Wadbring, och den påverkar bara i ringa omfattning mediernas innehåll.
En stillsam undran: studerar professor Wadbring verkligen rätt variabler? Av mina exempel borde man åtminstone ha en långt gången standardisering att undersöka. Och fler frågor att ställa:
Vad innebär det när den redaktionella mångfalden försvinner och den kritiska massan minskar? Var går smärtgränsen när samtalen tystnar?
