Redaktören måste se skribenten
Den bästa film om journalistik jag sett är Martin Scorseses dokumentär The 50 year argument. Den handlar om tidskriften The New York Review of Books som 2013 firade 50 år som kultur- och samhällsjournalistiskt flaggskepp.
Filmens huvudperson heter Robert B. Silvers, tidskriftens grundare och redaktör. En åldrad herre med skjortsnibbar från 1973.
The New York Review of Books har sett likadan ut sedan Tage Erlanders dagar. Runt tidskriften står en akademisk air. Rubrikerna kan vara esoteriska, ingresserna obefintliga, bilderna minimala i förhållande till de väldiga textsjoken. Det är svårt att avgöra vad som är recension, essä eller reportage.
Jag trodde The 50 year argument skulle vara som tidskriften: glamourös och exkluderande. Jag befarade ekboaserade kontor på Manhattan. Redaktörer med mjäll och hängslen. Akademiker så inlästa på sina ämnen att man fick mindervärdeskomplex vid blotta åsynen.
Martin Scorseses film är motsatsen. Den är befolkad av utkantsfigurer av alla slag: kvinnliga murvlar, svarta homosexuella, anorektiska tanter; människor som vid någon tidpunkt i livet tvingats välja orden som sitt främsta kommunikationsmedel. Mitt bland dem vankar denne Robert B. Silvers, en sträng farbror som pratar sluddrigt och mellan telefonsamtalen handmatar en liten hund under skrivbordet.
The 50 year argument fångar ett slags redaktionellt idealtillstånd. Många av skribenterna – egensinniga akademiker, författare och journalister – är helt uppenbart människor som inte är skapta för att sitta i kontorslandskap. De har stora behov av frihet men lika stora behov av sammanhang. Många journalister möts i det dubbla behovet. Man vill vara en del av ett samhälle men gärna stå i utkanten och betrakta det samhället med granskande blick. Men vill publicera sig tillsammans med andra men gärna på sitt eget sätt. Man vill skriva i ensamhet men kräver samtidigt att det man skriver har en mottagare.
Stjärnor som Joan Didion, Timothy Garton Ash och Ian Buruma intygar hur central Silvers har varit för deras självkänsla som skribenter. Silvers har lyckats bygga en redaktionell samvaro kring skribenter som inbillade sig att de bara ville vara för sig själva. Historien om hur han övervann deras fåfänga är historien om The New York Review of Books och kanske historien om varje framgångsrik redaktion.
I filmen säger författaren och medarbetaren Colm Tóibín:
”Läsande och skrivande sker i tystnad. Men vi måste känna att andra människor läser det vi skriver, och den känslan av ett sammanhang i en tillvaro som är beroende av tystnad, är så fundamental att vi glömmer hur viktig den är”.
Ian Buruma talar om det avgörande i det personliga redaktörskapet. Ibland gömmer sig redaktörer bakom kollektiv: ”vi på redaktionen…” Men ord är personliga och kräver ett personligt bemötande.
Varje gång jag besöker en tidningsredaktion i dag möbleras den om. Det är säkert nödvändigt. Men sanningen är att journalister kan skriva var som helst så länge som man känner att det man skriver tas om hand på ett omsorgsfullt sätt. Det mentala klimatet borde ses över lika regelbundet som möblemanget.
