Reducerade till etnicitet och hudfärg
Under det senaste året har debatterna om religion och etnicitet rasat allt tätare. Med ett främlingsfientligt parti i riksdagen är det tydligt att arv och rötter har blivit de fönster genom vilka vi ser inte bara på våra medmänniskor utan också på oss själva. Vem du är definieras allt mer av din hudfärg och av vilka som är dina föräldrar.
Vi må älska mor och far men ingen väljer sina föräldrar. Ändå har vi fastnat i en identitetspolitisk spiral. Borde vi inte ha kommit bort från allt det där som leder oss in i en mänsklighetens återvändsgränd? Det kollektiva minnet är kort och inte blir det bättre av att möten över gränser är allt svårare att få till. Ytorna som vi alla har tillgång till är inte lika många längre. Segregationen är fysisk och präglar vårt medvetande. I en allt mer globaliserad värld krymper våra intentioner.
En konstinstallation, Tintinböckerna, en animerad barnfilm och en långfilm med titeln Play har orsakat ramaskrin och hårda tongångar. Gott så, friktion är det intellektuella samtalets moder. Men vad hände sedan? Oavsett på vilken sida man befinner sig i något som allt mer liknar ett intellektuellt skyttegravskrig, blir det allt tydligare att vi reduceras till etniciteter och hudfärger. Det är inte längre lika självklart att vi inte i första hand definieras som människor utan snarare som bärare eller ickebärare av vissa pigment. Nätet flödar över av diskussioner om rasism och tolerans. Några inlägg är intressanta men de flesta tränger aldrig under ytan. Viljan att hellre söka det som enar oss lyser med sin frånvaro. När vi slutar se varandra som människor är det något som går sönder.
Hårdvaluta i identitetsdebatten är variabler som hudfärg, födelseland, föräldrarnas religion och så vidare. Inget av detta kan vi välja och följaktligen inte heller ställas till ansvar för. När det är mer intressant vem som säger något än vad som faktiskt sägs hamnar vi i ett intellektuellt moras. Det är inte bara i våra skolor som nivån sjunker, även det offentliga samtalet blir allt mer olidligt att följa. Vi står i skit upp till knäna och ändå vill många ner på knä och gräva djupare utan tanke på drunkningsrisken.
I vissa läger är vi alla rasister tills det motsatta är bevisat och allt du säger och gör kan användas emot dig. I andra verkar det vara helt oproblematiskt att människor reduceras till bärare av pigment och att det varje dag kommer nya exempel på att judar, muslimer, romer och andra trakasseras och hotas i det bästa landet av alla – Sverige.
Vi lever i en tid där allt fler inriktar sig på det som delar oss och hellre söker värmen i gemenskaper vars enda strävan är att sluta sig om sig själva och utestänga andra. Underklassen har delat upp sig efter föräldrarnas rötter och söker tröst i religion och etnicitet. Oron sprider sig i andra samhällsskikt. Den överbelånade medelklassen har mer att förlora än att vinna just nu, och det är ett farligt tecken. Arbetslösheten avtar inte och i vissa länder i Europa är varannan ung person arbetslös.
Vi lever i ett ekologiskt och mänskligt kretslopp där allt hänger ihop och ändå är det som att människor i vårt samhälle alltmer glider isär. I en värld med oändligt många möjligheter att kommunicera är det få som bryr sig om andra och lyssnar på deras förtvivlan.
Jag är övertygad om att vi kommer att överleva detta och att världen blir en bättre plats. Men vägen dit oroar mig.
