Reportaget vi borde ha fått läsa
I CNN-reportaget “Fit to kill” intervjuas soldater om den sexiga kick man får av att döda och förklarar att ”krig är inget för mesar”. Det är alltså lika vidrigt som skrivvärt. Men det blev nej till Maj Wechselmann förslag om att skriva en artikel om det för kultursidan. Ibland är det inte lätt att sitta på Expressen och vara schysst.
Som ni vet är det inte så lätt att sitta på Expressen och vara schysst. Ta till exempel häromveckan, då filmaren och skribenten Maj Wechselmann ringde till kulturredaktionen och ville sälja in en artikel.
Texten skulle utgå från de bägge i och för sig redan kända fenomenen att ingen utom frivilligorganisationen Iraq Bodycount räknar de irakiska – illegala – dödsoffren och att döda amerikanska soldater inte får visas, ens i kistor. Mot den bakgrunden ville Wechselmann berätta om reportaget ”Fit to kill” i CNN, som skildrar det häftiga i att döda och till och med citerar den nazistiska ökenräven Erwin Rommels goda råd till sina soldater: ”In the absence of orders, go find something and kill it.”
En bra idé, tyckte jag och lovade återkomma när jag pratat med de andra på redaktionen. Lite medhåll fick jag, men slutligen ”sa mötet nej”. Jag skyller ofta på det. Plus naturligtvis ”utrymmesbrist”, vilket faktiskt också råkade vara sant.
bryt
Men såklart att jag inte kunde låta bli att kolla upp det hela på nätet. Ingen konst. På CNNs hemsida presenteras reportaget, sänt redan 26 oktober, i skonsamma ordalag om hur psykiskt och socialt svårt infanterisoldater som dödat i närstrid kan få det när de kommer hem. På informationclearinghouse.info finns både ett snuff-pornografiskt videoklipp där en skadad irakier liggande på marken skjuts ihjäl av jublande amerikansk militär och en utskrift av hela sändningen. På dissidentvoice.org ligger en välskriven, kritisk artikel om den.
Det verkar uppenbart att ”Fit to kill” glamouriserar krigsbrott, täckmantlat av nyhetsankaret Aaron Brown såsom ett ärligt, tabubrytande reportage om ”the actual act of killing”. Reportern Candy Crowley intervjuar soldater som berättar om den sexiga kick man får av akten i fråga och förklarar att ”krig är inget för mesar”. Brown kommenterar Rommelcitatet om att gå ut och hitta något att döda med att det kanske är just den sortens rättframhet som behövs i krig och som ”håller folk levande”. Somligt folk alltså. Andra människor avpersonifieras som ”targets”. Sedan påstår han att de flesta kommer att åka hem stolta över vad de har åstadkommit, rakt på tvärs mot det tidigare pratet om krigsveteraners psykproblem.
bryt
Det är alltså lika vidrigt som skrivvärt, desto mer efter allt amerikanskt prat om att undvika civila dödsfall, använda kliniska precisionsbomber, komma till Irak som ”befriare” och i största allmänhet låtsas som om dödande i närstrid inte finns. Reportaget sändes dessutom just efter rapporter och nya avslöjanden om de horribla krigsbrott – skalperingar, avskurna öron – som amerikanska soldater begick i Vietnam.
Men ack, man kan ju inte sno frilansars idéer! Å andra sidan låg uppgifterna ju nu där i öppen dag, eller dator, bara att ösa ur. Så nu använder jag dem. Förresten har jag mejlat och fått lov.
Dessutom kan jag gengälda Wechselmann lite genom att rekommendera hennes nya film ”From the beginning to the end” med undertiteln ”Irak från 6000 före Kristus till oktober 2003” som ska premiärvisas på Göteborgs filmfestival. Den som inte blir krigsmotståndare efter den journalistiken är ingen människa.
Ändå lär väl inte Maj Wechselmann få Stora journalistpriset. Det kommer för övrigt inte heller Fia Sandlund få för sitt radioreportage om machomaktmaffian Konstnärsklubben, antagligen ej heller Nitza Kakoseos för sin film om Raymond Paredes Ahlgren.
Det tycker jag hade varit schysst annars. Goda idégivare bör belönas.
