Resereportage med komplikationer
Frasen att lägga på minnet är bevingad. Skönheten finns i betraktarens öga. Det man uppfattar som vackert, beror på ens förhållande till det. Sålunda gäller att om jag träffade mitt livs första kärlek på Ribban i Malmö kommer Ribban i Malmö alltid att framstå som vackrare och mer förtrollande än den mest sagolika, exotiska paradisstrand.
Frasen att lägga på minnet är bevingad. Skönheten finns i betraktarens öga.
Det man uppfattar som vackert, beror på ens förhållande till det.
Sålunda gäller att om jag träffade mitt livs första kärlek på Ribban i Malmö kommer Ribban i Malmö alltid att framstå som vackrare och mer förtrollande än den mest sagolika, exotiska paradisstrand.
Detta leder till slutsatsen att man inte ska blanda in lokalbefolkningen i planeringen av ett resereportage. De visar Ribban men glömmer Falsterbo.
Fast italienare går inte att stoppa. De vill så gärna visa och berätta. Det bara bubblar om dem. Det är orsaken till att jag häromdagen färdades i en liten Ford längs södra Sardiniens dåliga vägar ut på ett resereportage som jag totalt hade förlorat kontrollen över.
Där sitter jag alltså, inklämd i baksätet mellan fotografen och en pigg kvinnlig kommunalpolitiker som utnämnt sig själv till sällskapets reseledare. I framsätet sitter en äldre författare från en by i trakterna och vid ratten en väldigt rar, men rätt farlig, kvinnlig chaufför som närmar sig de 70.
De vet precis vad vi ska se.
Vi styr alltså kosan mot Monteponi. Forden tuffar förvånansvärt smidigt genom kurvorna i uppförsbacken. Nyfikenheten stiger. Vad finns att beskåda på detta okända smultronställe?
Monteponi visar sig vara en nedgången spökstad kring det som en gång var en av Sardinien största gruvor. Vår ciceron vet allt om Monteponis uppgång och fall och jag antecknar artigt.
Men jag har en gnagande misstanke att en svensk turist som kommer till dessa trakter, inte i första hand vill se en fallfärdig industrianläggning. Jag ber alltså vänligt men bestämt att vi beger oss till havet.
Naturligtvis, men först måste vi…
– Stanna bilen här! kommenderar reseledaren. Vi står framför en kulle med samma roströda färg som Ayers Rock i solnedgången.
– Det här kallar vi de röda lerorna, säger kvinnan triumferande.
– Det är allt miljöfarligt avfall som kom upp ur gruvan. När det regnar går gifterna ner i jorden och när det blåser, blåser dammet in i byarna.
Färgen är onekligen vacker. Men tanken att semestra i närheten av giftiga röda leror är inte helt lockande.
– Alla hålen ni ser i bergen är gruvgångar för att transportera mineralerna till havet, säger författaren andäktigt och pekar upp mot såren i klippväggarna.
Jag förstår nu att trakten är ett perfekt resmål för gruvingenjörer med industriarkeologi som specialintresse. Medtag gasmask. Men tidningen jag skriver för riktar sig inte till den målgruppen.
– Vi måste ha med en strand i reportaget, insisterar jag.
Den lilla Forden brummar snabbt förbi öarna Sant’Antioco (mycket vackert, enligt samtliga i bilen) och San Pietro, där man fångar tonfisk i maj. Utmärkt resereportagestoff.
Men dit ska vi absolut inte. Vi ska till den underbara stranden Masua. Norrut, inte söderut.
Kusten är hänförande. På Sardinien är allt naturen skapat oförglömligt och allt människan byggt intetsägande eller fult. Masua är verkligen vackert. Havet skiftar i alla nyanser av turkost och mitt i vågorna ligger en stor vit klippa som kallas Sockerbrödet.
Vi står länge och betraktar havet och stranden. På sanden ligger platta, glänsande stenar som är perfekta att kasta smörgås med.
Jag drar in havsluften, blundar och koncentrerar mig på att glömma det nedlagda industriområdet bakom min rygg.
Frilansjournalist, Dagens Industris korrespondent i Italien
