Risk för medial masspsykos om corona
Helg i Stockholm, Djurgårdsfärjan. Gång på gång försöker en liten pojke rymma mot relingen. Föräldrarna, märkbart bleka, är uppslukade av sitt nyhetsknarkande: ”Nu händer något i Spanien! Frankrike stänger alla barer… Trump testar sig… Och en bebis har smittats i Storbritannien!”
Sådant här beteende är inte friskt, och föräldraparet ovan är inte de enda som drabbats. WHO har till och med sett sig nödgade att gå ut med riktlinjer för hur man bevarar sin mentala hälsa under coronakrisen. Bland annat bör man undvika att konsumera nyheter som skapar ångest och oro, främst söka information för praktisk planering av vardagen och bara göra så vid specifika tider. (Och apropå sensationsrubrikerna om ett smittat spädbarn är det värt att påminna om att inte ett enda barn under 10 år har dött i det globala coronaviruset. Samtidigt regnar bomberna för nionde året i rad mot ett söndertrasat Syrien, där närmare 30 000 barn fått sätta livet till). Coronaviruset är en kris för världen, inklusive Sverige. Men låt oss försöka behålla perspektiven?
Den 15 mars hade det skrivits över 110 000 artiklar om coronaviruset i svenska medier sedan början av året (källa: Retriever). Nyheten briserade i februari och vi är ännu bara i mitten av mars. Som jämförelse skrevs det hälften så många artiklar, 55 000, om svininfluensan under hela året då influensan härjade (2009). Den nuvarande siffran är alltså svår att försvara, men inte svår att förklara. If it bleeds, it leads, som det heter på tabloidspråk, och västvärldens maniska klickkultur var ännu inte patologisk vid tiden för svininfluensan. Just H1N1-utbrottet och den efterföljande narkolepsiskandalen är en anledning till att svenskarna inte litar fullt ut på myndigheterna denna gång.
Vi journalister kan dock vara kritiska mot makthavarna utan att hänge oss åt hysteri, rapportera om vårdbrister utan skapa sensation. En ledartext som undrar varför Sverige inte lyder WHOs rekommendationer kan ha poänger; att nyhetsflasha om varje enskilt dödsfall har det inte. En stor mängd medier låser nu in texter med viktiga hälsoupplysningar, som Expressen som har en Premium-artikel om hur coronaviruset påverkar gravida. Därmed riskerar man att havande och garanterat oroliga kvinnor inte får information om eventuella risker. Inte heller Aftonbladet agerar etiskt när de fiskar efter Plus-pengar med den inlåsta artikeln: “Alla coronasiffror du sett kan vara helt fel. Hur ser risken att dö i covid-19 egentligen ut?” Här imponerar i stället tidningar som Dagens Nyheter och engelskspråkiga The Local i sitt tillfälliga åsidosättande av intäktsjakten till förmån för att sprida central samhällsinformation (och Expressen bör applåderas för att erbjuda nyhetsartiklar på flera olika språk).
Att medierna ska ha en intensiv bevakning av krisen är självklart. Frågan är hur intensiv, vilket tonläge man bör välja och om varje ny detalj verkligen måste blåsas upp. ”Följ coronaspridningen i realtid”, lockar ännu en tidning. ”Sofistikerat”, berömmer journalistkollegor i sociala medier. Verkligen? Imponerande grafik betyder inte att innehållet – ett växande antal sjuka människor – är mindre osmakligt än närbilder på svältande barn. Och vilka känslor förmedlar vi med tickande siffror, allt fler geografiska områden som sakta färgas blodröda och domedagsanslag som i en zombiefilm? Det krävs det ingen WHO-psykolog för att förstå. I kristider har vi journalister ett särskilt ansvar att inte piska upp panik och fruktan. I slutänden står förtroendet för hela vår yrkeskår på spel.
