Rockjournalisterna borde ta ett friår
Jag är uppgraderad till en 5.0 version. Jag är en plasmaskärm. Jag är apparaten som talar om att du håller på att backa in i Cross Country Volvon bakom. Musikjournalistiken, däremot, har precis uppfunnit en fiffig rund grej som de snart kommer att döpa till ”hjul”.
Vi är många som har älskat rocken. Vi har haft den som en femte familjemedlem och våra drömmar har spunnits delvis med hjälp av musikjournalistik. Det är slut på det nu.
Jag måste utvecklas. Jag HAR redan utvecklats. Jag är uppgraderad till en 5.0 version. Jag är en plasmaskärm. Jag är apparaten som talar om att du håller på att backa in i Cross Country Volvon bakom. Musikjournalistiken, däremot, har precis uppfunnit en fiffig rund grej som de snart kommer att döpa till ”hjul”. Och de kommer att uppfinna det igen. Och igen. Och igen.
bryt
I marsnumret av Rolling Stone har fotografen Terry Richardson plåtat bandet Kings of Leon. Kings of Leon är predikantbarn och kommer från Nashville. Någon skivbolagsrepresentant med klipp i stegen har beskrivit deras sound som ”Lynyrd Strokes”. Det är inget fel på the Kings. Det är Terry Richardson någon måste tala till rätta. I just det här reportaget är idén att skildra den febriga dröm som är … Rock! Det skitiga. Tjejerna, spriten och the crazy life of predikantsöner på besök i sin favoritbar i New York. Det är en fantasilös och faktiskt genant reproduktion av alla idéer om rock genom tiderna. Från den dag då Elvis stod framför spegeln och övade på att rulla på höfterna. Nu ser jag att en av killarna faktiskt håller i en flaska Jack Daniels. Oh dear.
bryt
Bilderna visar unga personer med lite runda kinder som ser ut som om de är på maskerad. Utstyrda i helt nya och för stora Levi’s av en generation som tycker att Terry Richardson är en provokatör. Han är så kinky med sitt kokain och sin mustasch och sin kuk som han älskar att visa på bild. Vi andra ser en trött man som fastnat i minnen om fornstora nätter med vodka straight up. På en redaktion sitter en AD och drömmer samma sak. Han sväljer sin sista klunk automatkaffe och ringer och bokar om sin tennistid.
bryt
Samtidigt, på NME-redaktionen i London har man satt sin mest ambitiöse reporter på att skildra några hektiska dagar i bandet The Braverys liv. För de flesta av er är gruppen helt okänd men för att göra en kort historia ännu kortare så är The Bravery ett band som är framtagna på Institutet för rockbandsframställning i Schweiz och till varje pris ska de brejkas internationellt. Reportaget är fullt av detaljer ur det hedonistiska rocklivet (”Sam har inte duschat på 72 timmar”) och fixeringen vid bandets groupisar driver reportaget framåt. ”Within a certain segment of the female community you can do whatever the fuck you want”. Fräscht.
bryt
Min invändning har inget med moral att göra. Den har att göra med leda.
Den bra musikjournalistiken föds oftast flera år efter de här reportagen. Som i Martin Carlssons intervju med Trent Reznor (Nine Inch Nails) i senaste numret av Close-Up. Reznor talar insiktsfullt och – får man i alla fall intrycket av – öppenhjärtigt om sitt tunga alkohol- och drogmissbruk och vägen tillbaka, både till livet och till musiken. Någon skulle kanske invända att det är samma parasiterande journalistisk. Först de storögda, upphetsade skildringarna av knarklivet. Sedan den lika tjänstvilliga (nu med medkänsla) förmedlingen av Katastrofen och De Tunga Åren. Må så vara, men den historien är i nio fall av tio mer spännande.
bryt
Nu läser jag att sångaren i Kings of Leon, Caleb, säger att det bara är han och trummisen i bandet som lever Raaackliv! De två yngsta, 18 och 20 år gamla brukar istället hänga på hotellrummet, kolla på The Wedding Singer och dela på en Caesarsallad. DET hade varit grymma bilder.
Så. Fram till den dag då generationen som dominerar musikjournalistiken just nu tar ett kollektivt friår så säger jag tack och hej rocken. Tack för den här fina tiden.
