Rörmokare jobbar inte gratis
Att spara pengar är ju överordnat all annan verksamhet – det gäller inte bara inom journalistiken. Besparingar har blivit en ideologi, snart vår enda gemensamma värdegrund. Så länge man går med vinst, kanske det inte ens är intressant att försöka återvinna förlorat förtroendekapital.
Från mörkret stiga vi mot ljuset. Åsså ner i mörkret igen. Dagspressens rörelseresultat förbättrades förra året, enligt en rapport som refereras i Journalisten (20/04).
”Branschen går från mörker till ljus”, säger den som sammanställt rapporten. Den senaste SOM-mätningen (samhälle, opinion, medier) visar att allmänhetens förtroende för dagspressen stadigt sjunker. Tilliten till journalister som yrkesgrupp har också försämrats, och det ännu mer markant. Det har inte varit så här illa sedan Göteborgs universitet gjorde den första SOM-mätningen för 18 år sedan. Precis så många år har jag jobbat som journalist. Tänk att man har varit med om en historisk mörkervandring. Det känns stort. Fast jag saknar en inifrån-studie som berättar hur journalisternas förtroende för sitt eget arbete har förändrats.
bryt
Vissa journalister står så lågt i kurs att de till och med jobbar gratis. Träffar en student som förser sin norrländska lokaltidning med filmrecensioner. Visserligen får han inget betalt, men han slipper i alla fall betala biljetten själv! Jag säger att han, som är begåvad och ambitiös, förtjänar bättre än – tja, ingenting, vilket är vad han får i dag.
Man kan lyfta fram Cornelis Vreeswijk som förebild, jag har hört sägas att han inte uppträdde gratis. Även om ändamålet var aldrig så behjärtansvärt och välgörande, så tog han betalt – kanske bara en hundring. Men ändå. Nu tror inte studenten att det är någon idé att försöka förhandla om betalning, för då skulle tidningen bara välja någon annan gratisarbetare. För studenten handlar det om att få in den där omtalade foten. Den fot som arbetsgivaren redan har fått in, för hur ska gratisarbete beskrivas annat än som en riktigt fläskig bredsida i ändan på journalistkåren. Å andra sidan: om man nu erbjuds texter utan att behöva betala, vad ska en stackars redaktör göra, förutom att hålla budget? Att spara pengar är ju överordnat all annan verksamhet – det gäller inte bara inom journalistiken. Besparingar har blivit en ideologi, snart vår enda gemensamma värdegrund. Så länge man går med vinst, kanske det inte ens är intressant att försöka återvinna förlorat förtroendekapital.
bryt
En annan student jobbar gratis för en gratistidning i Stockholm, förser den regelbundet med artiklar. Jag undrar hur vanligt det är. Och hur ska det gå till att bedriva facklig kamp i ett sådant klimat – vem ska göra det, förresten? Frågan är om man får vara med i facket ifall man jobbar gratis, av fri vilja. Även om journalistik är ett hantverk så är vi inga vanliga hantverkare.
Rörmokare jobbar inte gratis. Försöker man omskola sig till bristyrket VVS-montör (muckraker som muckraker) finns ingen uppsjö med korta&långa utbildningar att välja mellan, bara ungdomsgymnasiet. Den som är vuxen kan, om han eller hon är tillräckligt ihärdig, möjligen få plats på en 43-veckors AMS-utbildning. Om rörmokare hotades av lönesänkning, skulle det bli förstasidesnyhet i DN. En sådan nyhetsvärdering gäller förstås bara om andra yrkesgrupper än journalister berörs. Jag förstår att frilansarna på DN Kultur tänker kämpa för att deras arvoden inte ska krympa. Naturligtvis måste de markera att ”ni kan inte behandla oss hur som helst”. Men vad finns det som hindrar?
