Så föll domen, nu skärps striden
Så föll första Piratdomen. Under omedelbart massivt medieintresse, förstås. Kommande dagarnas publiceringar är redan intecknade i inslag med ilskna, ylande ungdomar i svart, respektive återhållet belåtna ord från kostymer. Är domen världens största icke-händelse? Det är ju trots allt bara en inledning på vad som blir en mångårig rättprocess med eviga turer om vad som kan vara en ren övergångsteknik.
Nej, tekniken må vara irrelevant, men domen är framför allt en viktig, inledande symbol i en omfattande kamp om folks vardagsmoral. I den genren tror jag dock att Ipred-lagen var viktigare i Sverige. Lagen markerade att fildelning och nedladdningar är straffbart, potentiellt riskfyllt och att storebror hädanefter vakar över oss.
Det etablerade samhället har härmed sagt sitt: fildelning av upphovsrättsskyddat material är fel. Och idag: systematiskt medhjälp till detta kan straffas.
Tills vidare, det vill säga. Dalkullan Lotta Gröning har rätt när hon i Aftonbladet raskt efter domen konstaterade att kampen om nätet bara har börjat, och det här innebär att striden nu kommer att skärpas. Det gäller nog oavsett vad Hovrätt och HD kommer fram till.
Striden handlar om upphovsrättens moderna tolkning, om fildelningskulturen på nätet och om moralen – och den kommer att rasa länge. Att, som jag tidigare gjort, efterfråga mer förnuft, dialog och respekt för att snabbt utveckla vettiga, moderna betaltjänster är förmodligen helt fruktlöst. Nu väntar blott oförsonlighet och ilska.
Striden kommer framöver att handla om hur fakta etableras "på marken" – det vill säga i folks vardagliga beteende. Kommer fildelning av musik och film att betraktas som snatteri, fel, lite skamligt och sådant som normala människor inte ägnar sig åt? Eller kommer det att betraktas som sådant som "alla gör" och som inte skadar någon? Kommer dagisföräldrarna till mina barns kompisar på barnkalas glatt att berätta att de laddat ner en bra barnfilm från nätet? Det är det striden "på marken" handlar om. Vårt beteende.
Och det ska sägas. Den frågan är inte avgjord än. Politiker, lagstiftare och domstolar kommer att fundera noggrant och länge för att etablera lagar som kan följas i praktiken. Man håll i minnet, vi är flockdjur, vi följer andra. I Stockholm går vi obekymrat mot rött ljus när inga bilar kommer. Det är praxis. Jag vet inte ens om det är lagligt eller ej. När en kompis landade i en tysk stad och gjorde samma sak, gjorde en väntande man vid övergångsstället ett förfärat utrop mot honom och gjorde en fingersnurr vid tinningen, som att visa honom vilken fullständig knäppgök min vän var.
Personligen tror jag att det blir svårt att stoppa fildelning av skyddat material. Att helt lyckas omoralförklara den gratiskultur som har slagit rot i breda folklager via Youtube och communities är nog lika tacksamt som att saluföra Koranen vid Sverigedemokraternas årsstämma. SOM-institutet uppmätte redan 2006 att 75 procent av de under 20 år hade laddat ner musik, och trenden har inte varit avtagande. 59 procent av samma ålderskategori tyckte att praxisen "tillåt all fildelning" var ett "mycket bra förslag".
Upphovsrätten behövs. Men upphovsrättshavarnas och bolagens framtida inkomster säkras bäst via förnyade affärsmodeller, bättre service samt en paketering och prissättning som är anpassad till dagens beteende och teknik.
Paul F.
PS1: Behandlingen av Annika Östberg i medierna har förändrats dramatiskt sedan hon fördes till Sverige. Borta är mediebilden av det blonda offret, "våran Annika" som oförskyllt hamnat i kläm hos illvilliga amerikaner. Nu har fokus i större grad förflyttats till offret för Östbergs och makens Cox dödsskjutning av en polis – som i Patrick Ekstrand i Metros fredagsintervju med Don Anderson med anledning av dennes bok om Annika (Anderson var den polis som grep paret). Det är ännu ett exempel på att dagens medier har blivit bättre på att förändra tidigare skeva rapporteringar. Forna tiders halsstarriga medieförsvar för den "egna linjen" är borta. I stället: En öppen, postmodern dialog. Hedervärt!
PS2: TU-ägda mediesajten Medievärlden gjordes om i mars. Till en början var jag djupt imponerad sajtens överblick, navigerbarhet och öppenhet. Men känslorna svalnade snabbt, för i storstädningen har nyhetssajtens karaktär, tempo och olika betoning gått förlorad. Det är som om någon byggt om ens präktiga kvarterskrog till en tågstation. Man tittar sig omkring och konstaterar att det enda som nu serveras är funktionalitet – och ett otal vägar att raskt ta sig därifrån.
