Så in i Norden fördomsfullt
Förra året bjöd den danske statsministern in ett antal muslimer – folkvalda, imamer och föreningsrepresentanter – till ett dialogmöte. De inbjudna gav danska mediers rapportering av islam och muslimer en stor del av skulden för spänningarna i landet.
Nordisk Journalistcenter ska läggas ner, fast det går fortfarande att anmäla sig till deras kurser. Jag vet inte vad som låg bakom beslutet om nedläggning, men jag gissar att ord som ”nordisk” och ”kursus” knappast är sådana som det slår gnistor om.
Nu ska genast sägas att jag är partisk – har både undervisat och varit med som deltagare i nordiska journalistsammanhang. Det har varit givande. Möten med journalisterna från andra nordiska länder är att se en spegelbild som är bekant men samtidigt lite exotisk.
Ta till exempel danska journalister. De röker, alldeles oerhört mycket, fast utbrända är de inte. En av dem berättar en historia som inleds med orden ”det bästa reportage jag har gjort, det kom jag på en gång när jag satt på jobbet och hade tråkigt”. De svenska journalisterna skrattar högt åt det. De jobbar som lokalreportrar och tanken på att ha TID att sitta och ha tråkigt på jobbet, det låter som rena skämtet. Förutom att danskarna röker så är de med i facket (exempelvis, för att få anställning på den stora danska nyhetsbyrån Ritzau, så är medlemskap i journalistfacket ett krav) och i allmänhet verkar bemanningen vara bättre på danska redaktioner.
bryt
Jag pratar med en norsk kollega som tjänar ganska precis dubbelt så mycket som jag gör, å andra sidan har hon bara jobbat hälften så länge, så det jämnar väl ut sig. Det är lätt att känna sig som kusin proletär i nordiska sammanhang.
Så långt formerna för arbetet. När det gäller vad man åstadkommer på jobbet finns också en hel del att begrunda. Mohammedteckningarna i Jyllands-Posten har gett upphov till en rätt korkad svensk debatt, med skribenter som likt papegojor upprepar att ”yttrandefriheten ska värnas”. Mer säger det inte. Som om försvaret av yttrandefriheten innebar att man vägrar diskutera och kritisera det som publiceras – föra en öppen debatt, ni vet.
Det bor hälften så många muslimer i Danmark som i Sverige, fast när man läser tidningarna får man intrycket att de är långt, långt fler. En jämförelse som gjordes i höstas av Thomas Borchert, Skandinavienkorrespondent för tyska nyhetsbyrån DPA, visade att danska tidningar skrev tre gånger mer om invandring än vad svenska tidningar gjorde. De flesta artiklar hade sitt ursprung i debattinlägg och politiska utspel – inte i faktiska händelser. Och så handlar det om vinklingen. I rapporteringen från jordbävningen i Pakistan hittade jag danska tidningsrubriker som handlade om islam. Naturkatastrofen var muslimifierad.
bryt
Förra året bjöd den danske statsministern in ett antal muslimer – folkvalda, imamer och föreningsrepresentanter – till ett dialogmöte. De inbjudna gav danska mediers rapportering av islam och muslimer en stor del av skulden för spänningarna i landet. Mötet beskrevs i tidningen Politiken under en rubrik ”Imamer kräver medvind i medierne” som saknade täckning i texten.
På 70-talet i Sverige förekom det mycket negativa skriverier om finländare. Då bjöd den finska ambassaden i Stockholm in ett antal chefredaktörer på svenska tidningar och gick igenom en del av det som var skrivet. ”Vi bad dem att undvika generaliseringar” berättar ett före detta ambassadråd.
Jag är osäker på om detta möte omnämndes i pressen. Och kunde det då stått att finnarna måste acceptera vår västliga yttrandefrihet? Hur som helst, att Norden tittar sig i spegeln kan ge nya perspektiv på gamla frågor. För den är gammal, mediebilden av immigranten som hot mot lag och ordning.
