Så lätt blev jag en mediedarling
Jag kommer inte ifrån det här ämnet, ni får ha överseende med mig så här första gången, men det vore nästan bortkastat att ha mig som krönikör här om jag nu inte delgav er något av mina upplevelser de senaste månaderna.
Jag har blivit ett eftertraktat intervjuoffer. Jag har blivit eftertraktad debattör, krönikör, föreläsare. Jag har blivit opinionsbildare tamejsjutton, och vad lätt det gick! Jag menar det, verkligen på allvar – det var inte särskilt svårt. Jag använde mina yrkeskunskaper som jag samlat på mig under ett par decennier. Jag vet hur man gör research, jag vet hur man berättar en historia och jag känner numera instinktivt när en mening, eller ett stycke eller en uppgift skaver och bör strykas bort så blir allt så mycket bättre.
Allt det här är egentligen instrument som jag haft länge, men jag har lånat ut dem till andra mot betalning. Jag kan skriva ett härligt resereportage, ett tankeväckande personporträtt eller en high-brow recension när som helst bara jag får uppdraget.
Så fick jag idén att göra något bara för min egen skull. Inte ”smyga in” lite hjärtefrågor när jag intervjuar andra, inte välvilligt vinkla det material någon annan ansett att jag ska svarva till till något läsvärt.
Jag lossade förtöjningarna, och det svåraste var nästan det där alldeles i början. Att ringa upp till olika personer och inte ha ett alibi. Inte kunna säga att jag ringer från den ena eller andra redaktionen, utan att jag bara ringde för ett ”framtida skrivprojekt”.
Vet ni hur tacksamma människor var som jag ringde till? Hur forskare, professorer, fiskare och politiker utan vidare tog sig timmar av tid, hur de bjöd hem mig, hur de mejlade material?
Jag gjorde det bästa jag kunde och det blev bra och – döm om min förvåning – jag blev en ”mediedarling” som en miljöpartist en smula avundsjukt uttryckte det. Och det är just detta som är både intressant och en smula skrämmande. ”Här har vi tjötat i femton år”, skriker en sportfiskeredaktör upphetsat i luren på mig. ”Vi har skrivit debattartiklar och de har inte tagit in dem. Vi har servat journalister med material men de har inte skrivit. Och så kommer du – och alla skriver helt plötsligt. Hur har du burit dig åt? Du borde tamefan ha Nobelpriset!”.
Somliga läsare och tittare uppfattade det på ett tror jag ganska typiskt sätt, som en tjej upprört skrev till mig ”Såg på TV4 att torsken är utrotningshotad! Hade jag ingen aning om – ni måste annonsera mer om sånt!”.
Ja, vem skulle annonsera om att torsken är utrotningshotad? Inte fiskföretagen i alla fall, de drog tillbaka sina annonser när jag första gången skrev i Allt om Mat att torsken var illa däran. Inte myndigheten som känner sig delvis delaktig i skandalen, inte politikerna som åtminstone inte sett några opinionspoäng att vinna på en så osexig fråga.
Men du och jag kan ”annonsera”. Vi har tillgång till annonsutrymme värt miljoner, vi har finstämda instrument som vi kan låna till stammande, lågmälda forskare som inte gör sig bra i TV. Vi kan föra fram det de inte kan, vilket ger oss både en oerhörd makt och, förstås, ett stort ansvar. Men vinterns utveckling som nu kulminerat i en helt ny inställning från Fiskeriverket och Sveriges jordbruksminister som anser att ”Sverige måste gå före i Europa” i fiskefrågorna har givit många med mig hopp om tredje statsmaktens roll. ”Jag har fått tillbaka tro på demokratin”, skrev en marinbiolog till mig.
Jag med.
