Så lyckades vd:n för banankompaniet Dole
Vad som händer är följande: En svensk filmare, vars resurser är mindre än vad Dole lägger på etikettklister till bananerna varje år, skildrar firman kritiskt.
Ska man bemöta? Tiga ihjäl?
Dole bestämmer sig för en synbarligen aggressiv, men i själva verket iskall taktisk manöver:
Man stämmer, eller hotar med stämning.
För vad händer då? Jo, två saker hoppas man:
För det första riktas all uppmärksamhet mot filmaren. Det blir stolta deklarationer om vikten av yttrandefrihet – kanske till och med ett litet hot om bojkott. Många samvetsgranna journalister uttalar förmodligen stöd för filmaren.
För det andra glömmer alla genast bort vad filmen faktiskt handlade om. I den mån någon alls kommer ihåg att tala om Dole, så talar man om Doles juridiska aggressivitet i detta specifika fall. Inte ett ord om giftet. Inget om dödsfallen.
Nu, ett par månader senare, kan vi konstatera att Dole-strategin lyckades till hundra procent.
De skrek högt – och lyckades överrösta, inte överbevisa, Fredrik Gertten.
Hur är det möjligt att inte fler journalister ser igenom det här? Hur är det möjligt att inte fler journalister har elementära insikter i hur mediemanipulation går till?
Se här ett förslag på svar: Därför att mediekonsulter, mediemanipulatörer, är så mycket bättre avlönade än journalister. Därför att de har tydligare strategier och bättre redskap.
Då och då frågar jag studenter i journalistik (stackars jävlar, de vet vilken marknad som väntar och är modfällda redan på termin två) om utbildningens innehåll och karaktär.
Samma typ av referat återkommer oftast: Fokus ligger på att lära journaliststudenterna att skapa journalistik som var riktigt bra 1998. Alldeles för lite webb, förstås, men framför allt: Alldeles för lite analytisk cynismträning.
Hur känner man igen en planterad nyhet? Hur märker du om du håller på att bli lurad av någon som har ekonomiska intressen i att du skriver den här grejen?
Tyvärr tyder det mesta på att vi är på väg att få en situation där seriösa journalister och seriös journalistik används som redskap av manipulatörer som är skickligare än vi.
Det är tid att fundera lite extra på det. Tills vidare föreslår jag en fet granskning av Dole, gifterna och dödsfallen, och utan ett ord om Fredrik Gertten. Vi kan återkomma till honom när det är prisutdelningsdags i stället.
ANDREAS EKSTRÖM
Kulturjournalist på Sydsvenskan
P.S. Lite andlig vägledning för den som tror sig inte orka: ”En del väljer att läsa Liza Marklund på semestern. Jag läser förundersökningar.” Hannes Råstam i ”Medierna” i P1, 4 juli 2009.
