Så väljs pressens egen påve
Att utse ny Allmänhetens pressombudsman är precis som att välja påve. Inget annat än vit rök duger. Minsta missfärgning ger bakläxa. Kardinalerna måste vara eniga i sitt beslut, och det måste ledamöterna i Pressens samarbetsnämnd också vara.
Därefter ska Justitieombudsmannen och Sveriges Advokatsamfund säga sitt. Juristerna brukar inte knota. Ska det då vara så svårt att enas? Vi vet ju precis vad vi behöver; en erfaren publicist med stark integritet.
Svårt att enas? Hehe. Titta på historien. Där trängs legenderna om kraftmätningar i Pressens samarbetsnämnd. Envig, nästan med blodvite, mellan färgstarka personligheter, gärna från Tidningsutgivarna och Journalistförbundet, eller möjligen TU och alla andra.
Det beror inte på att TU är djävulen själv, utan på att TU sitter på pengarna. Det ger slagkraft i alla sammanhang, och retar alla andra en smula. Men den som har läst sin Pierre Bourdieu vet att det finns olika slags kapital. Guldpengar är inte allt. Det finns socialt och kulturellt kapital också. Enigheten i Pressens samarbetsnämnd är värdefull i sig. En branschens breda lösning är önskvärd.
Man kan tycka att sammansättningen av Pressens samarbetsnämnd är egendomlig. TU med alla sina ekonomiska muskler, Journalistförbundet som den klassiska motparten, Sveriges Tidskrifter och gamla ärevördiga Publicistklubben, som varken har pengar eller makt. Vad gör PK här? Jo, PK har symboliskt kapital, genom att ha debatterat pressetiken i Sverige sedan 1874. Dessutom är det en förening som välkomnar alla publicister i sina led, både tidningsutgivare och reportrar. Fri debatt är PKs livsluft.
PK är också en ideell förening. Jag kan erkänna att jag efter ett eller annat sammanträde surt tänkt att alla de andra talar i tjänsten, och har betalt för att nöta baken i Nämnden, medan vi från PK sitter där på vår obetalda fritid, piddelipom.
Men detta är också en styrka. Medan intresseorganisationernas representanter kan byta jobb i morgon dag, kan vi i Publicistklubben inte lämna lokalen. Vi sitter där av idealitet, och det är ett starkt mandat. Det är därför Publicistklubben har ordförandeklubban. När jag höll i den klubban första gången för ett par år sedan trodde jag att jag skulle svimma. Jag begrep ingenting!
Nu begriper jag lite mer, men fullärd blir ingen. Pressetiken är oerhört komplex. Ibland höjs rop för att pressetiken ska bli enklare, mer normativ. Chefredaktörerna vill "veta vad som gäller". Då blir jag misstänksam. Vill de slippa tänka på vad de sysslar med? Slippa känna efter? Det handlar ju om unika människor och eviga mänskliga företeelser. Det finns ingen snabbfix för pressetiken.
Detta är och har varit Yrsa Stenius hållning som Allmänhetens pressombudsman. Hon har mer erfarenhet av etisk reflektion än de flesta. Just detta har också gjort henne omstridd, vilket är precis som det ska vara. Det pressetiska systemet är tvådelat, PO och PON, Pressens opinionsnämnd, kan komma till olika slutsatser. Total samstämmighet mellan PO och PON är inget självändamål. Pressetiken lever av fri diskussion! Men i Nämnden har som bekant Yrsa Stenius aldrig varit omstridd. En integer person med unika kunskaper och en förmåga att få fart på debatten. Det är ju bara att tacka och niga.
I vår går Yrsa Stenius i pension, efter att på Nämndens vädjan suttit ett extra år. Hon efterträds då av Ola Sigvardsson. Jag är övertygad om att Ola Sigvardsson får sina egna rubriker och sina egna strider. Och jag är övertygad om att han också blir en värdig Allmänhetens pressombudsman. Så jag vill av hjärtat tacka Pressens samarbetsnämnd för en rolig och lärorik process i rekryteringen av ny PO, fram till det ögonblick då vi kunde släppa ut vit rök ur skorstenen, som ringlade så vackert från nedre Norrmalm i Stockholm ut över riket.
