Samma nyheter finns överallt
Det händer att jag tvivlar. Inte på journalistikens möjligheter men väl på dess utveckling.
När ytterligare ett antal sparbeting lanseras, ytterligare några tidningsfusioner görs, ännu någon smart ekonom räknat ut att journalistik är ett så dyrt hantverk att det är bäst att publicera samma material i flera forum. Varför två nyhetskanaler – eller flera tidningar – när det går lika bra med en?
Mediekoncentrationen har pågått så länge jag varit verksam i yrket och så vitt jag begriper kommer den att fortsätta, och dessutom accelerera.
I Skåne är vi på god väg mot tidningsmonopol. Bonnier äger redan nästan allt och håller på att öka sin dominans ytterligare. Dubbelpubliceringen av Sydsvenskans kulturmaterial i Trelleborgs Allehanda är ur strikt företagsekonomisk synvinkel en lysande idé. Precis som materialutbytet mellan Norrköpings Tidningar och Östgöta Correspondenten och andra fiffiga företagsekonomiska rationaliseringar.
Journalistiskt är det åt helvete.
Vi är på god väg att slarva bort ett av de viktigaste fundamenten för ett demokratiskt samhälle när vi tror att journalistik kan behandlas som en vara vilken som helst. Men vill vi ha en levande debatt och en mångfald av röster måste vi inse att strikt marknadsekonomi inte är rätt medicin. Någon form av samhällsstöd är nödvändigt. Titta bara på hur det ser ut i USA. Eller i Tyskland. Det räcker inte med en Günther Wallraff för att kompensera bristen på kvalitetsjournalistik för den breda befolkningen.
Samtidigt finns det all anledning att glädja sig åt de oceaner av god journalistik som produceras i det här landet. Mitt eget skrivbord svämmar just nu över av bidrag till den åtråvärda Guldspaden, svensk journalistiks kanske allra finaste utmärkelse. Herregud så många skickliga, besjälade, energiska och idérika journalister det finns. Jag tror inte jag är ensam i juryn om att gripas av en önskan att mångdubbla antalet spadar.
Har inte fört någon statistik men får ändå ett intryck av att den traditionella journalistiken upplevs som allför trång. Mycket journalistik publiceras i dag i bokform och man kan fundera över orsaken. Räcker de vanliga kanalerna inte till för att ge en tillräckligt allsidig belysning av Sverigedemokraterna, flyktingpolitiken eller depressionsindustrin, för att bara nämna några av de senaste årens teman?
Har Carsten Jensen, årets Olof Palme-pristagare, rätt när han säger att den bästa journalistiken numera finns i böcker?
För att nu inte tala om alla de som helt eller delvis överger det journalistiska fältet och övergår till romanformen. Som Karin Alfredsson som i deckarform tar upp kvinnoförtryck på olika håll i världen. Eller Katarina Wennstam, aktuell med sin bok om sextrakasserier och machovärderingar inom filmindustrin.
Är den vanliga kostymen för trång för att ge utrymme för gedigna genomlysningar? När det smattrar som mest kan man ju tro det. När inslag efter inslag, artikel efter artikel publiceras utan bakgrund, utan analys och på allt kortare utrymme på allt mer slimmade redaktioner.
Jag hoppas ändå inte det. Böcker i all ära – men de når oftast inte så många. Och finessen med just massmedier är att nå många. Att bredda och fördjupa debatten bland alla de människor som inte läser böcker.
Den utmaningen har kanske aldrig varit större.
