Se bloggare och journalister som individer
Även i en bransch i snabb rutschbana har plats för kreativitet, utveckling och lönande uppslag. Och om pressen finns oceaner av kunskap. Typiskt nog oftast på nätet... Häng med.
En av de tyngre analyserna av dagspressbranschen kom i denna vecka: årets State of the News Media-rapport från PEJ i USA. Blytung inte minst för att den kommer från presshaveriets epicentrum: Washington DC, USA. Läs den här, eller åtminstone nyhetsartikeln om den på Journalisten.se här. Bland annat framgår att tänktanksen från PEJ inte tror på mikrobetalningar för journalistiskt innehåll. Men det finns det andra som gör, åtminstone om det tar formen av frivillighet, en sorts digital kollekt. Vilket Steve Outing på Editor & Publisher gör här, där han är närmast lyrisk över kachingle, ett system för frivilliga direktbidrag till texter läsaren gillar. Tja, har det funkat i församlingen genom åren så… Outings poäng är att kollekten är i samklang med den anda som råder på nätet. Jag gillar tanken, och den politiska undertonen. Fram med håvarna.
Dagspressjournalister med självbevarelsedrift bör också ta del av denna artikel från Medievärlden, där Björn Olsson, Stampens utvecklingsstrateg ger tips om hur pressen och framför allt lokalpressen kan hitta en fungerande affärsmodell. För snabbversionen, scrolla ner och läs de tio punkterna efter huvudtexten. Alla älskar tio punkter, eller hur? Jag gillar framför allt den här: "Tänk på att papperstidningen vilar på fyra B:n. Bed, bathroom, breakfast and bus. Det gör mobilen också." Olssons tes visar framför allt dagspressens styrkor: urval, presentation, översikt. Och den förklarar varför i alla fall jag är beredd att betala för morgontidningen på papper trots att råvaran finns gratis på DN.se. Det går faktiskt att ta betalt för paketering av råvara som annars finns gratis på nätet.
En annan uppskattad medietänkare är amerikanen Clay Shirky. I en lång drapa på sin blogg skisserar han mediesituationen. Trots sin ödesmättade retorik har Shirky vettiga slutsatser, fjärran från såväl enögda IT-ynglingars teknikdeterminism som gammelmedias tro på att ju mindre som förändras, och ju mer vi stretar emot, desto bättre klarar vi oss. "Under kommande decennier kommer journalistiken att bestå av överlappande specialfall", skriver Shirky. Vettigt. För vi kan inte vänta oss att någon medieguru med något alexanderhugg ska rädda den professionella journalistikens finansiering.
Håll därför också några andra saker i minnet:
1. Journalistikens svårigheter handlar inte om minskad publik, minskad trovärdighet, dålig journalistik eller teknisk eftersläpning (även om vissa gycklare påstår det). Det handlar om att en gammal, beprövad och fungerande intäktsmodell går förlorad under journalistikens migration till internet.
2. Sluta behandla aktörerna i nya medier som någon enhetlig grupp som ska hyllas eller avfärdas. Bloggare har lika mycket, eller lite, gemensamt som kategorier som utlänningar, européer, svenskar, araber, judar, ungdomar eller tjejer. Det finns gemenskaper, visst, men det är bara fruktbart att se enskilda individer, aktörer eller medier för vad just DE är, i egenskap av enskilda, inte för vilken ras, religion, ålder eller mediekategori de råkar tillhöra.
3. Vänta er ingen övergripande förklaring om vad en "journalist" är, ska definieras eller hur dennes kompetens ska se ut. Lägg ner föreställningen om att en journalist "i grunden" är samhällsgranskare, språkmänniska, faktarapportör, civilisationskritiker, folkets representant mot makten eller leverantör av underhållning. Vi äro tusenden. Och olika. Och kommer att se än mer olika ut med tiden.
4. Vänta er ingen silverkula eller enhetlig lösning på journalistikens eller branschens utmaningar. Nu handlar det om kreativitet, anpassning, uppfinningsrikedom och ad hoc-lösningar.
Paul F
PS1: Om ord i vår vardag: Jag tillhör inte dem som ogillar anglicismer. Tvärtom, flera språk ger mångfald, rotvälska berikar och blättan-blättan. Men engelska ord som importeras till svenska språket bör tillföra någon ny känsla. Sockerärter är väl ett fint ord. Synd på så rara ärter om det skulle gå förlorat. Åtminstone om alternativet är "sugar snaps", som Gröna Konsum valt att döpa dem till. Än märkligare är att man råkat felstava det till "suger". Paradoxalt nog återförs ordet därmed till sitt svenska ursprung. För det finns väl inget så svenskt när vi i den milda sommarnatten i goda vänners lag sitter och "suger snaps". Vi är snart där!
PS2: Ikon 1: De har förföljt mig i två veckor, de sorgliga bilderna av vår prins in spe Daniel Westling. I nästan alla bilder, samma krampaktiga leende, samma stela blick. Vilken symbol för att prinsessan och hela kungariket inte leder till ihållande lycka. Utan i stället tvingar en ung entreprenör att spela en utdragen, tärande roll inför medierna. Jag är glad att jag inte mår som en prins.
PS3: Ikon 2: Och så var det Fritzl. Den blå pärm han höll framför ansiktet när han inför rättegången visades för medierna. Pärmen innehöll siffror Fritzl samlat för att visa att han omtänksamt spenderat pengar på barnen i källaren. Varför höll han den som skydd? Alla vet ju hur han ser ut. Förmodligen för att han just där, inför pressen, tydligt kunde se sitt eget ansikte och sina handlingar som övriga världen ser honom. Och han ville inte se. Källarväggarna som i alla år skyddat hans skam var borta. Fritlz såg vad vi andra ser – inte självbilden av en skötsam ingenjör som pålitligt skötte sitt – utan en familjefar som medvetet valt ett liv på den mänskliga depraveringens, egoismens och förnedringens lägsta punkt. En blå pärm, lyft framför ansiktet: ikon för den yttersta skammen.
