Serena får däng. Google får Bing.

Riktiga hot – or not. Tennisässet Serena Williams fick denna vecka rekordböter på 600.000-1.200.000 kronor för "aggravated behaviour" efter att hon under i en US Open-match i september skrikit till en domare att "If I could, I would take this fucking ball and shove it down your fucking throat." (Om jag kunde skulle jag ta den här jävla bollen och köra ner den i din jävla hals). Inte så näpet. Och givetvis inte fähigt för den Vita Sporten, där självkontroll en styv, vit överläpp är påkallad. Men Serenas ilskna utbrott mot linjedomaren var givetvis inget dödshot, som påstods, utan en känsloyttring och förolämpning. Sakligt kvävs man förstås av att få en tennisboll nedtryckt i halsen, men utropet var en värdering och ett fördömande, inte en sakuppgift. Att kunna skilja på verkliga hot (om vedergällning som ska inträffa om vissa villkor inte möts) och allmänna ilskeutbrott är viktigt. Det även för Sveriges journalistkår, där utskällningar för yrkesutövningen bara lite för ofta beskrivs som hot. Att vara journalist innebär inte skydd mot att bli utskälld. Tvärtom: en journalist måste räkna med såväl hård kritik från intellektuella som hårda onyanserade omdömen från allmogen. I fallet med de senare får man räkna med både svordomar och konkreta förslag på alternativa användningsområden av kroppsöppningarna på journalisten och dennes släktingar. Somliga menar att man inte ska behöva uppleva arga människor över huvud taget i sitt yrke. Inga starka känslor får visas mot en tjänsteman. Låt oss för Guds skull snabbt EU-anpassa oss bort från denna syn. Hela livet är känslor. Och om vi bara ska få positiva känslor tillbaka kan vi bara skriva positiva artiklar. Spar termen hot mot journalister till de fall där det är motiverat.

Kan Google få däng av Bing? En ny rond i striden om tidningarnas förmåga att ta betalt har inletts, med mediemagnaten Murdochs planer på betalmurar runt sitt tidningsimperiums nätjournalistik, samtidigt som Microsofts sökmotor ska få de mediesökträffar som Google ska hindras att indexera. Ett fåfängt försök från gammelmedierna som mest gynnar konkurrenterna anser vissa, som Veckans Affärers nya medier-koryfé Michael Zachrisson. Men energistinne Bonnierkollegan Fredrik Strömberg (gingseng?) är denna gång inte lika tvärsäker på att gammelmediernas försök är dödsdömt. "Medieföretagens sajter drar mycket trafik. /…/ Med mediehusen kommer alltså också marknadskraften", skriver han i en kommentar till ett eget blogginlägg, och framhåller att medieträffarna spelar stor roll för folkets upplevda värde av en sökmotor. Och upplevs en sökmotor som mindre värdefull överges den raskt. Lika snabbt som Googles sökmotor tog över världen kan den förloras. Det säger bara Bing.

Mediemyter om svininfluensan. Vid få tillfällen fungerar medierna så uselt som i rapporteringen om sjukdomar. Min omgivning har flödat av felaktiga rykten på arbetsplats och dagis. Än kräver flunsan blodiga symptom och kokande het feber, än är vaccinet farligt, än sjukdomen dödlig, än räknas alla möjliga in i riskgrupperna. Men mest av allt har det handlat om de där blickarna och rösterna av kall misstro, gränsande till fasa, när jag tillstått att när min dotter eller chef är hemma på grund av en influensa som jag tillstår, jo, troligen är svininfluensa. Telefonkedjor mellan dagismammor drar i gång och skräcken kryper i telefonledningarna.

Annons

Det har funnits inslag av saklighet i medierna, visst, men den sammantagna, upprörda mediebilden har, bortom sakuppgifterna, varit den om en livshotande epidemi. Därav skräcken. Det mesta tyder på att svininfluensans effekter är mildare för de drabbade än den vanliga, årliga influensan och dödligheten är cirka 0,005 procent (mätt i Nya Zeeland). Mediernas enskilda sakuppgifter är nästan alltid sanna. Men den sammantagna mediebilden blir missvisande. Minnet av mediernas haveri i svininfluensa-rapporteringen sammanfattas bäst av Expressens förstasida den 20 november "Vi överlevde svininfluensan".

Veckans mediesnackis. Förra veckans stora snackis var annars Astrid Söderbergh Widdings krönika "Demokratins princip är ifrågasatt" som beklagade nätkommentarernas "oreflekterade dumheter, elakheter och cynismer, allt tilllåtet i yttrandefrihetens heliga namn." Hon drog den märkliga slutsatsen att det handlar om ett misstroendevotum mot journalisterna, som tidigare, "i likhet med andra demokratiska representanter, haft mandatet att yttra sig i folkflertalets namn." Demokratiska representanter? Valda av vem? När? Vilket mandat? Söderbergh Widding skriver ju på mandat av norska mediekapitalister (Schibsted) för att dra in vinst till dessa. Journalistkårens demokratiskt uppfostrande och tolkande ambitioner är självpåtagna. Givetvis. Hon fick svar i form av hundratals kommentarer (förstås), av bloggar och av Johanne Hildebrandt i Aftonbladet. Att medieklassen känner sig kallad att vara uttolkare av folkets egentliga vilja och behov är varken konstigt eller fel. Den känslan delas av de flesta konstnärligt skapande. Men talet om att journalistkåren som utvald av demokratin tyder på en förvriden bild av journalistkårens roll. Med sådana vänner behöver journalistiken inga fiender. 

Wikipedia, i vars mans ögonvrå. Wikipedia har haft svårt att rekrytera gratisarbetande redaktörer. Samtidigt har detta digitala och ideellt skapade uppslagverk växt till en alltmer komplett, imponerande och ständigt tillgänglig kunskapsbank. Varningarna för Wikipedias icke-verifierade, öppna natur är befogade när det gäller kontroversiella frågor, men en överväldigande del av innehållet står Wickan sig mycket väl mot traditionella uppslagsverk.

Journalisters bruk av Wikipedia i yrket är lite som att köpa underkläder på Dressman. Alla gör det ibland – men ingen vill erkänna det offentligt.