Sex argument för journalistiken

Alla som jobbar i branschen har hört och läst de där kommentarerna. De dryper av ett massmedieförakt som vi i betydande delar själva har jobbat oss till – men som i andra delar kommer från den där rättshaveristiska delen av samhället som gillar att trolla i kommentarfält på internet, alternativt från människor som har personliga skäl att bråka med mediebranschen.

Vi kan inte vifta bort dem lättvindigt. Eller rättare sagt: vi ska förstås välja våra strider. Jag säger inte att vi ska ödsla kraft på att diskutera med folk som inte vill diskutera, jag säger att vi ska argumentera bättre för journalistens plats i samhället med dem som faktiskt bryr sig om världsutvecklingen. Argumentet ”ni kommer att sakna oss när vi är borta” säljer inte en enda tidning. I stället ska vi betona nyttan genom exempel:

•  Det var inte vanliga medborgare som avslöjade utlämningen av människor till CIA via Bromma. Det krävdes journalister som med tid och resurser och erfarenhet kunde ta sig igenom en snårskog av desinformation för att denna demokratiska jätteskandal skulle bli känd.
• Det var inte Edward Snowden som la ut sina avslöjanden på en blogg vilken som helst – han berättade för en journalist på ett etablerat nyhetsmedium, som sedan kunde sprida nyheten på ett sätt som garanterar stor trovärdighet. Notera också hur attackerad och förföljd journalisten som skrev om saken har blivit. Fundera på hur en bloggare som hade gjort samma avslöjande hade klarat sig, utan en stor nyhetsorganisation och hjälp med att hävda sin lagstadgade tryckfrihet.
• Alla kan inte använda offentlighetsprincipen. Förfärande få medborgare vet ens något om sina rättigheter därvidlag. Med självklarhet har ännu färre tid att bråka och processa och leta systematiskt efter fakta, inom förvaltningar vars organisation de på hobbybasis inte kan överblicka.
• Alla har inte publicistiskt omdöme. Publiceringar av kontroversiell natur ska i regel ske i samråd mellan flera personer, där en person kan stå för fotarbetet, men slippa det juridiska ansvaret. En avprofessionaliserad journalistik skulle leda till fler fel, fler juridiska övertramp och fler etiskt tveksamma publiceringar.
• Alla kan inte ta bra bilder, som skapar närvaro och känsla och förståelse. Den som tvekar kan hänvisas till en komparativ studie av Chicago Tribune och Chicago Sun-Times här: suntimesdarktimes.tumblr.com. The Tribune har professionella fotografer, The Sun-Times har det inte. Skillnaden kan alla se. Möjligen behöver den som tittar hjälp med att också förstå skillnaden – att inse att det vi förlorar inte bara kan beskrivas i termer av fotografisk kvalitet, utan också journalistisk.
  Listan kan göras längre. Låt oss hjälpas åt med den saken. Och vi kan ju alltid använda det bästa och mest aktuella exemplet:
• Det var inte en mellanstadielärare eller en trädgårdsmästare eller en busschaufför eller en kock eller en gymnasieelev eller en löneadministratör eller en systemvetare eller en sjuksköterska eller en lantbrukare som berättade att staten illegalt har registrerat romer på ett sätt som minner om Nazityskland. Det var en journalist som med hjälp av lång yrkeserfarenhet, ett etablerat etiskt regelverk, en stor stark organisation, ett juridiskt skydd genom utgivarmodellen, kolleger med stor vana att bedöma olika former av information och egen skicklighet i den otroligt svåra konsten att berätta som gjorde det. Skitstormen mot honom efter avslöjandet var stor, trycket från en av landets mäktigaste myndigheter enormt.
  Det var i ingen del ett jobb för en amatör.

Annons

Andreas Ekström, kulturjournalist Sydsvenskan

P.S. En av årets mest tragiska nyheter, den om pappan som dödade sina barn i Stockholms skärgård, presenterades i Metro ihop med en frilagd annons i form av ett finger med en glad liten gubbe på. Reklam för kontaktlinser, såvitt jag förstår. Metros redaktion medger att det inte var lyckat, men ytterst är det ju inte redaktionens fel, utan de giriga ägarna som tillåter exakt vilka skitformat som helst utan att bry sig ett dyft om hur de slår mot det journalistiska innehållet. Metros ägare skulle sälja sin själ, om de hade någon. I alla fall under förutsättning att det gick att placera en annons på den.