Självständigheten är viktig

Peter Hjörne, tidningens ägare och chefredaktör, hade meddelat att kulturchefen skulle hämtas inifrån redaktionen och vara chef både för kritiken och det mer featurebetonade kulturmaterialet. Det uppfattades som ett brott mot traditionen av externt rekryterade och litterärt meriterade akademiker på posten (Mikael van Reis, Ingrid Elam, Tomas Forser). 

Peter Hjörnes ambition väckte starka protester från såväl GPs egen kulturredaktion – "en publicistisk prestigeförlust"; "en urholkning av avdelningens samlade kompetens" – som från Dagens Nyheters socialistiska samvete Stefan Jonsson: han betecknade Hjörnes beslut att avstå en kulturchef från det "fria litterära och intellektuella livet" som "grovt tjänstefel". Bo Strömstedt, Fantomen i Tantolunden, röt verserat att kulturredaktörer inte ska vara administrativa springpojkar. 

Jag minns debatten starkt. Det var första gången jag konfronterades med mobbningskulturen i min nya yrkeskår. Hjörnes kandidat eller kandidater nämndes aldrig med namn. Men någon månad senare tillsattes Gabriel Byström som kulturchef, tidigare redaktör för GPs helgbilaga Två dagar. Prestigeförlusten, kompetensurholkningen och springpojken hade därmed fått ett ansikte.  

Annons

Jag kan inte påstå att jag följt Gabriel Byströms kultursidor så noga att jag kan göra en samlad bedömning av hans chefsgärning sedan tillsättningen i januari 2006. Däremot känner jag äkta beundran och djup respekt för Gabriel Byströms sätt att hantera den svenska tidningskrisen. Hans civilkurage är unikt. Ingen annan redaktör har lika rakryggat beskrivit maktförskjutningen inom de familjeägda mediebolagen. Inte minst Peter Hjörne – mannen som tillsatte honom – har fått smaka på Byströms sakliga kritik. Vådlig expansion, höga aktieutudelningar till ägarna, kraftiga besparingar på redaktionen. Gabriel Byströms bild av koncernenledningens ansvarslöshet är tryckt i den egna tidningen. Unikt i dag. 

Bonniers VD Jonas Bonnier lämnade nyligen sin post. Hans epok saknade inte dramatik. Under Jonas Bonniers sista år vid makten försvann bortåt 400 redaktionella tjänster på svenska dagstidningar, 40 lokalredaktioner stängdes ned. Ändå kunde Jonas Bonnier lugnt lämna sitt kontor på Kungsgatan i centrala Stockholm. Ingen högt uppsatt redaktör i Bonnierkoncernen – möjligen Jan Scherman undantagen – gjorde en samlad bedömning av hans insats. Trots att den kritik som Byström nu riktar mot Hjörne i mångt och mycket även gäller Bonnier. 

Jag tror flatheten är ett historiskt redaktionellt misstag. Den självständighet som Gabriel Byström visar är inte minst viktig för de egna journalisterna inne på GP. Tidningsredaktioner är hierarkiska arbetsplatser. Att chefen tar offentlig strid med den egna chefen är djupt inspirerande. 

Det har Gabriel Byström insett. Till skillnad från chefredaktören på Norra Skåne, som vad det verkar, omplacerat en granskande reporter efter påtryckningar från både kommunstyrelse och tidningsstyrelse.

Där snackar vi springpojke, prestigeförlust och kompetensurholkning.