Skamlig nedrustning av kulturen
Hur farliga är egentligen kultursidorna? Många mediechefer får frossa bara vid tanken. 1896 erkände Dagens Nyheter-medarbetaren Albert Seberg frankt att han var ”rädd som f-n för kultur, konst och bokanmälningar”. Sådant fick konkurrenten Svenska Dagbladet hållas med, som tordes kalla sig ”intelligensblad”.
När Svenskan nyligen lade ner sin dagliga kulturbilaga höjdes ett ramaskri i spalterna, men när Promedias tolv landsortstidningar rustar ner kulturen hörs knappt ett pip.
Promedia är Stampengruppens största mediekoncern, med titlar i Mälardalen och Bergslagen. Gruppen omfattar tolv prenumererade och två gratistidningar. De prenumererade tidningarna når 474 000 läsare.
I Promedia ingår inte bara en massa strävsamma små tidningar som Fagersta-Posten och Sala Allehanda, där ingår även två mellansvenska flaggskepp: Nerikes Allehanda och Vestmanlands Läns Tidning. Varken NA eller VLT har längre några självständiga kulturredaktörer, utan varsin ombildad featureredaktion, där Kultur&Nöje är en underavdelning vid sidan av livsstil, mode, bostad och mat.
Själv gammal allmänreporter i olika medier vill jag absolut inte klanka på feature. Tvärtom! Jag är fortfarande mer feature-njutare än nyhetsknarkare eller politiknörd. Men det som pågår i Promediakoncernen är en skrämmande nedrustning av både feature och kultur.
Ta Nerikes Allehanda som exempel. Det är en offentlig hemlighet att NA, som gick med vinst, fick släppa till skinnet när koncernens sorgebarn skulle räddas. Hela Promedia skulle banta 75 tjänster, och NA fick avstå 26. Man förlorade en tredjedel av redaktionen.
Men kulturen fick mera stryk än så. Kultur&Nöje på NA hade tidigare 4,5 tjänst. Efter omgörningen skulle man med samma resurser även leverera lördagsbilagan Latte och en bostadsbilaga på söndagen. Kulturredaktören Marita Johansen ansåg inte att hon kunde klara kvalitén med de villkoren. Hon slutade och är i dag ekonomireporter på tidningen.
Likriktningen har ökat kraftigt. All litteraturbevakning i koncernen sköts nu från en avdelning i Västerås, som levererar fyra litteraturrecensioner i veckan.
För småtidningarna kan detta kanske se ut som ett lyft, men för VLT, NA och Norrtelje Tidning, som alla haft självständiga kulturredaktörer, är det en skam.
Vi talar trots allt om landets femte och sjätte städer i storleksordning! Rikets fjärde stad heter Uppsala. Tanken på en Upsala Nya Tidning utan en kulturredaktion värd namnet är barock. Varför är det mindre barockt i Örebro och Västerås? Båda städerna har mer än 100 000 invånare, de har konserthus, länsteater, universitet och högskola, och ett brokigt samfunds-, konst- och nöjesliv.
Gamla lagrar vissnar fort, men VLT är faktiskt Anders Yngve Pers gamla tidning, som stod emot Hitler, precis som Torgny Segerstedts GHT. Dessutom är Västerås en av landets starkaste litteraturstäder. Både Tomas Tranströmer och Lars Gustafsson har bidragit i spalterna genom åren, och med dem många lysande skribenter.
Nerikes Allehanda – som dessutom varit en god affär – har haft en blomstrande länsteater och den internationellt berömda Svenska kammarorkestern i sitt bevakningsområde.
Man har samlat sjuhundra personer till Bokens dag, och delar ut ett fint lokalt kulturpris på 50 000 kronor. Risken finns att NAs kulturpris urvattnas, precis som Svenska Dagbladets bragdguld flagnar när tidningen lägger ner sin sportbevakning.
Kom ihåg vad Churchill sa när militären skällde på honom mitt under brinnande världskrig. Han borde skära ner kulturbudgeten till förmån för försvaret, tyckte generalerna.
– Vad har vi då som är värt att försvara, undrade Churchill?
