Skandaler vi glömt

De dyker upp då och då. Politiker med medial dödslängtan, som söker faran, leker med elden och sedan skyller på journalisterna när allting faller. I regel är de män som spårar ur psykiskt. Tvärtemot bilden de ofta förmedlar, klarar de sig lindrigt undan de stora dreven då svenska medier ofta tonar ner personliga haverier som innehåller sex, våld, sprit och psykisk ohälsa.

Så var det även med Littorin. Han avgick innan något hann avslöjas. ”Nyheten” dog, journalisterna visade hänsyn till hans personliga kris och lät honom löpa. Och regeringen slapp en sexskandal i valrörelsen 2010. Även nu är frågorna försiktiga, när händelseförloppet ska redas ut.

"Det är så länge sedan så nu tycker jag att vi ’moving on’. Nu får det vara bra!" sade Littorin när han fick frågor om det lämpliga i att som minister i regeringen strax före valet häcka på sexsajter under täcknamnet Dangerzone2010. Med det viftade han undan kritik lika effektivt som kungens ”Nu vänder vi blad”. Eller Mona Sahlins ”Nu tar vi timeout”.

Annons

I Littorins berättelse har illasinnade medier jagat honom med helikopter och haft ”reportrar på heltid i ett år” för att gräva om det här. Det tyder på en överskattning av intresset för sin egen person och en lätt okunskap om medielogik och kvällstidningsresurser. Faktum är att svenska journalister är relativt beskedliga i genren sexavslöjanden.

Ofta tonas de ner eller passerar i tystnad, särskilt när politikern direkt försvinner bort från arenan.

Jag minns till exempel när jag var politikreporter på Ekot och bevakade en rättegång. Gruppledaren för ett etablerat riksdagsparti var åtalad, efter att ha hamnat i bråk med sin älskarinna som flytt ut halvnaken i den stockholmska vinternatten och fick tas om hand av partisekreteraren. När en äldre kvinna ur partitoppen dagen därpå gick till gruppledarens rum i riksdagen för att försöka krishantera fortsatte han sitt skandaldygn med att fråga henne om han fick klä av sig naken. Det fick han. Sedan frågade han om han fick ligga med henne. ”För det skulle kännas bättre då”. Det fick han inte.

Jag tror det är enda gången jag fått ringa Ekot från riksdagen och säga ”Det går inte att göra ett inslag om det här”. Historien var för närgången och tragisk. Gruppledaren dömdes bland annat för misshandel och sexuellt ofredande och avgick.

Få minns detta i dag. Och det är bara en i raden av politiska skandaler som för länge sedan fallit i medial glömska. 

Lite vagt kanske vi minns politikern som levde rövare på krogen, slogs med poliser och kallade dörrvakten för ”svartskalle”. Möjligen minns vi det, för det ovanliga att det gällde ordföranden i SSU och för att hon var kvinna.

Men hur många minns (den manlige) åklagaren som ett tag var ett stort partis justitieministerkandidat, men sedan blev galen av svartsjuka och dömd för sexuellt ofredande, misshandel och övergrepp i rättssak.

Hur många minns att flera (manliga) företrädare för ett annat riksdagsparti greps för att ha vandaliserat en butik som sålde porr, samtidigt som en kommunpolitiker för samma parti, i en annan del av landet, spelade in porrfilmerna ”Lolitans sommarlov” och ”Lolitan på ridläger”?

Porrskådisen uteslöts. Men kom sedan tillbaka i partiet. Annars blir det sällan någon större uppmärksamhet kring svenska politiker som rör sex eller våld. Vanligare är att drevet drar igång för att de sagt något olämpligt. Eller ombildat sin hyresrätt till bostadsrätt, haft svart barnflicka eller inte betalat sin TV-licens. Eller kryssat fel på blanketten som reglerar hyran för riksdagslägenheten.

Detta kan te sig exotiskt för utländska kolleger. För 25 år sedan var jag med Ekot i London och träffade några av BBCs framstående grävjournalister. De frågade vad som då var stort i Sverige.

”It might be the Ebbe Carlsson-affair” sade vi. Och försökte förklara. Och förklara. Och förklara. De fattade ingenting. Så sade vi:

”Och så var ju Ebbe homosexuell. Och han hade en livvakt som var bisexuell. Det fanns några andra sådana kopplingar också, men…”

”Nu förstår vi” sade britterna.

”Nej, nej. Det där är det ingen som har skrivit. Det är ingen story i Sverige”.

Britterna skakade på huvudet åt det tokiga landet där sex och politik inte var en story.

Kanske är Littorinaffären ett trendbrott. Hänsynstänket hos svenska journalister minskar i betydelse när allt ändå finns en googlesökning bort. En sådan utveckling behöver inte vara negativ. Allmänheten bör få veta från säkrare källor än Flashback när ledande politiker har alkoholproblem eller fastnar i ett destruktivt sexmissbruk. Littorin får därför tåla att medierna granskar hans sexaffärer.

För övrigt var sexanklagelserna inte första gången Littorin var föremål för ett avslöjande.

”Låt oss i stället prata om jobben” sade han, när han som arbetsmarknadsminister fick frågor om att den MBA-examen från USA, han tagit upp i sin cv, avslöjats komma från ett ”universitet” på Caymanöarna känt för att ”sälja” examensbevis.

Hur många kommer ihåg det? 

                                                                                      Björn Häger

Fotnot: Nyhetsintresset kring politikers sexvanor påverkas förstås av att ämnet säljer och genererar trafik på nätet. Låt se vad Google gör med besöksstatistiken till detta inlägg, och hur många som hittar hit via nyckelord som Littorin, Flashback, sex, älskarinna, naken och porr.