Skärp er, jävla pubbeungar!

Att presentera sig. Att svara på tilltal. Två dygdesamma och nyttiga konventioner, vilket man inte måste heta Magdalena Ribbing för att begripa.

Trots det skulle ett stort antal journalister behöva plugga in Ribbings etikettböcker per omgående. Åtminstone påstår maken att de som ringer och frågar efter mig utan att tala om vad de heter påfallande ofta är journalister. Bedagade gamla rockers, eller för delen yngre slackers, som frågar mig efter maken brukar faktiskt alltid presentera sig.

bryt

Och häromveckan svävade en oidentifierad yngre reporter förbi mig för att låna en VHS-kassett som hon visste att jag hade; inte förrän jag frågade sa hon vad hon hette. Adlig var människan till på köpet, så det behöver inte handla om klass.

Lägg till detta oskicket med att allt fler, främst stockholmska mediemänniskor, inte står i telefonkatalogen och håller sina telefonnummer hemliga. Det är väl en plikt att vara synlig och åtkomlig i vår bransch! Dessutom är telefonkatalogen en underbar idé som just journalister borde veta bättre än andra att akta och vörda. Undantag kan tillåtas förföljda och trakasserade och särskilt nervklena individer. Det är jobbigt när galningar håller på och beställer erektionspumpar och knivset i ens namn, eller när de säger värre saker än kussimurra på svararen. Men det brukar gå över. I sämsta fall överflyttas på en annan stackars kollega.

bryt

Att svara på brev, även elektroniska, borde också vara en hederssak. Som unga och nya reportrar på Expressen, under dess storhetstid på 80-talet, fick vi oss detta grundligen itutat.

Man svarar på alla läsares samtal, lyfter på bortsprungna kollegers lurar och besvarar alla brev utom de hotfulla. Ingen läsare är för liten eller dum eller rättshaveristisk för att ignoreras, skicka gärna med en uppmuntrande nyckelring eller några klistermärken i kuvertet. Det kunde kännas lite reklamfjompigt, men vad fan. Folk blev glada och kände sig möjligen sedda en liten stund.

Visst har jag själv råkat synda mot dessa regler och slarvat bort en del brev, adresser och telefonnummer. Men i stort sett har jag hållit på dem av någon sorts yrkesstolthet. Det har rentav hjälpt mig lite i perioder av dåligt självförtroende, bristande tro och ökande tvivel på vad jag egentligen hållit på med. Livet och skrivet må vara lika fåfängligt som förgängligt, men jag försöker åtminstone vara artig mot folk i slott som koja.

bryt

Nyligen drabbades Expressens kulturredaktion av en smärre anstormning av övervägande arga mejl. De handlade om den så kallade Ranelidfejden, som visserligen pågått i över en månad men som inte förrän Sveriges Televisions Debatt tog upp saken orsakade reaktioner hos andra än diverse kulturskribenter i större eller mindre iver att positionera sig.

Utan att ha följt diskussionen i tidningarna eller läst Linda Skugges recension i sin helhet var det som de flesta såg på TV det ganska uppenbara: Björn Ranelid är ledsen. Det är synd om karln.

Många mejl blev det, alla fick snabba svar. En del var standardiserade, somliga personliga. Det – egentligen – konstiga var att nästan alla då reagerade med så stor förtjusning, ett helt annat ljud i skällan och ökad förståelse. Att någon på en stor tidning, om det så var redaktionen som kollektiv eller enskilda individer, skulle besvära sig att svara hade de tydligen inte väntat sig.

bryt

Detta antyder någonting sorgligt vad beträffar kommunikationen mellan medier och dess läsare, lyssnare och tittare. Lite förklarar det kanske att man med Big DN i spetsen ser sig tvungna att inrätta särskilda ombudsmannaposter för att visa att blaskorna kan tala med sina läsare. Liksom att så pass många yngre journalister som jag har skickat uppmuntrande mejl eller vykort till under åren inte har besvarats med en rad. Skärp er era jävla pubbeungar out there på redaktionerna. Skulle nog både Magdalena Ribbing och jag velat tjuta om vi tordes tala Skugges språk.

Nina Lekander