Skolan kräver ingen förklädnad
”Skolan är ingen stängd värld, för övrigt är lärarnas och elevernas arbetsvardag lättare att beskriva om man inte själv intar lärarrollen. Dessutom är det respektlöst mot eleverna att gå bakom ryggen på dem. ”
Som frilans är det ingen mening att vara med i a-kassan. Därmed inte sagt att jag tycker det är meningslöst att vara fackligt ansluten. Min lilla fackförening fyller ett socialt tomrum och erbjuder ibland ”välmåga, bildning och trefnad”, precis som de tidiga fackföreningarna beskrivs i Anders Isakssons första bok om Per Albin.
A-kassan är bara användbar om man blir av med alla uppdrag samtidigt. En tillfälligt deltidsarbetslös frilans kan inte stämpla. Det vore inte heller bra för den fackliga kampen om vi kunde det, för då skulle vi varva uppdrag med a-kassa och då skulle frilansarvodena sjunka, har jag fått förklarat från Journalistförbundet.
bryt
Alltså får var och en virka sitt eget skyddsnät. När jag har ont om jobb eller håller på med långa projekt som ingen uppdragsgivare vill betala för, så hoppar jag in som lärarvikarie. Plötsligt står man i en högstadieklass i Sundbyberg och blir påmind om saker man redan visste men helst vill glömma; till exempel ”tio infama sätt att provocera en lärarvikarie”. Ibland går det att hålla lektion, andra gånger handlar det om att försöka undvika kaos.
Eleverna brukar tappa hakan när de får höra att man är journalist och till-och-med har jobbat på TV. ”Jamen vad gör du HÄR då, är du inte KLOK?!”. I deras ögon är det ett osannolikt nerköp att vikariera som lärare.
Jag brukar intala mig själv att det är nyttigt för en journalist att byta roll och miljö, men ärligt talat är det som att styrketräna – det känns bäst efteråt. När jobbet är klart och lönen kommer. Lärarens arbete lämpar sig inte för korta vikariat. Det tar tid att lära känna människor. Att ha samma klass i en dag, en månad eller en termin är helt enkelt inte jämförbart.
bryt
I början av september slog Expressen stort upp en serie med ”avslöjande reportage” där en av tidningens journalister sägs ha wallraffat som lärare i en skola i Bagarmossen. Hon stannar i ”några veckor” och skriver dagbok som påstås handla om skolan, men som i själva verket beskriver korttidsvikariens villkor.
Det är vilseledande att kalla det för wallraffande. Det handlar snarare om en snabbspolad lågbudget-variant där hemlighetsmakeriet inte fyller någon som helst funktion. Günter Wallraff har åsikten att man måste maskera sig för att kunna demaskera samhället, och ibland är det så. Men det framgår inte av Expressens artikelserie varför det ska behövas förklädnad för att tala om hur det ser ut i en vanlig högstadieskola.
Skolan är ingen stängd värld, för övrigt är lärarnas och elevernas arbetsvardag lättare att beskriva om man inte själv intar lärarrollen. Dessutom är det respektlöst mot eleverna att gå bakom ryggen på dem – man förutsätter ju att de inte skulle vilja medverka när en journalist vill skriva om hur det är i skolan.
Jag antar att det hade blivit för dyrt för tidningen att låta reportern följa en klass eller en lärare genom att sitta med och lyssna. I stället verkar Expressen ha bestämt sig för att jobbet ska gå fort, kosta så lite som möjligt och slås upp riktigt stort. Resultatet är ingen upplyftande läsning. Det säger en hel del om dagens journalistik, men inte särskilt mycket om dagens skola.
