Skriva om döden kräver koncentration
En ung människa går bort, lämnar två små barn och en gravid hustru efter sig. Man får vara gjord av sten för att inte påverkas av nyheten om fotbollsmålvakten Ivan Turinas död.
Vi sorterar den i facket för det avvikande. Trots att sådana saker händer i världen många gånger varje dag. Det är en överlevnadsstrategi, och vi använder den gång på gång: Vi säger att det är ofattbart, vi säger att det omöjligt kan vara sant.
Och så jobbar vi.
Jag försökte läsa alla dagspresskrönikor jag kunde hitta om Turinas död, dagarna efter. Dels eftersom jag blev berörd, dels eftersom detta födde professionell nyfikenhet: Hur hanterar man situationen som sportkrönikör? Hur laddar man en text med rätt balans av medkänsla, sentimentalitet och sammanhang? Är det dag ett man skriver om dolda hjärtfel bland elitidrottare, eller väntar man? Är det dag ett man skriver om nästa match och om ersättarfrågan, eller väntar man?
Det är inga lätta frågor att besvara.
Ändå – och det här är nog svårt att medge för många – finns en stark lockelse i en sådan uppgift. Alla vet vad som gäller. Man måste randa på. Man får inte göra fel. Och man vet att alla andra duktiga i samma genre också skriver. Den här speciella laddningen märks som en biton i nästan varje text om Turina.
Både i samband med författande av runor och begravningsreferat har jag känt en sådan särskild koncentration. Första gången var 1998. Jag var alldeles ny vikarie på Sydsvenskan och jobbade helg, och Ernst-Hugo Järegård dog. Klockan kan ha varit en bit in på eftermiddagen när beskedet kom, och den nyanlända nattchefen hade ingen annan att sätta på uppdraget.
En broadsheet skulle fyllas, det var på den tiden. Så jag ringde arkivet, det var på den tiden. Jag sa ”ge mig alla kuvert om Ernst-Hugo”, fick svaret ”det är nog väldigt många, vad menar du med alla kuvert”, varpå jag hetsigt sa ”jag menar ALLA KUVERT!” Jag försökte låta som Gary Oldman i The Professional. Ni vet, han säger ”bring me everyone”, får svaret ”what do you mean everyone” och vrålar ett vansinnigt ”EEVEERYONE!” tillbaks.
Den eftermiddagen njöt jag av att arbeta. Trots eller kanske tack vare att jag arbetade med nyheten om en människas död.
Förra året skrev Randi Mossige-Norheim en makalös runa över sin far, publicerad i Dagens Nyheter. Jag har ofta undrat vad hon kände när hon satte punkt. Visste hon att hon mitt i sorg och desorientering hade skapat en absolut journalistisk klassiker? Ja, det gjorde hon nog. Kunde hon njuta av det? Jag ska våga fråga henne när jag träffar henne.
Så hur var då Turina-texterna? Många var bra, men Simon Bank på Aftonbladet var bäst, och det främst på grund av en enda mening. I den lyckades han etablera en egen känsla, tre starka och konkreta bilder, spänningen mellan livets mening och det som ”bara” är fotboll, och så få allt detta att smälta samman.
Är ni med? Här är den:
”Jag vill att han öppnar ögonen, kramar sin familj, står i mål för AIK.”
Jag citerade för min fru utan förvarning vid middagsbordet och hennes ögon svämmade över.
ANDREAS EKSTRÖM
kulturjournalist på Sydsvenskan
