Skynda långsamt med språkvårdsarbetet

Äntligen har den kommit. Mer än sextio år efter den första och trettio år efter den sista utgåvan av Erik Wellanders Riktig svenska har det hänt igen. En ny språkbibel är utarbetad av Svenska språknämnden.

Språkriktighetsboken ger svar på de vanligaste språkfrågorna.

Mycket har förändrats på trettio år. Flera konstruktioner, som av Wellander uppfattades som högst kontroversiella, retar knappast någon i dag. Exempelvis har uttryck med förleds- bestämning, som varm korvgubbe och antik möbelhandlare, hunnit bli etablerade och kan rekommenderas utan störe uppståndelse.

Annons

bryt

På andra punkter håller den nya boken stånd mot utbredda fenomen i språkbruket. Särskrivning av sammansatta ord bekämpas envetet, och böjningsformen medier är den enda rekommenderade varianten.

I andra frågor ligger Språkriktighetsboken – för att använda modernt språkbruk –i framkant.Vissa rekommendationer kan säkert få språkkänsliga reportrar och redigerare att sätta kaffet i vrångstrupen:

”Det omdiskuterade hjälpverbet komma (att) hör numera till de verb där att i praktiken är frivilligt. Konstruktionen med att är den äldre formen, men den att-lösa varianten verkar vara på väg att ta över. I dag är båda formerna fullt acceptabla.”

”Formuleringar som vi är fem personal och fem gisslan måste betraktas som korrekta och kan användas utan olägenhet.”

bryt

Jag tycker det är bra att språknämnden tar tydlig ställning, även för sådana konstruktioner som får min privata språkkänsla att slå volter och som ännu är långt ifrån accepterade av de flesta. Språkriktighetsboken underbygger sina rekommendationer med grundliga och övertygande argument, exempelvis genom att peka på hur andra kollektivord som ”polis” och ”fruntimmer” föregått ordet ”personal” i utvecklingen och hur ”att” naturligt har fallit bort vid andra verb än ”kommer”. I längden kan den här hållningen säkert ge utslag i språkbruket.

Samtidigt finns det anledning för journalister att skynda långsamt. Att språknämnden godkänner ett uttryckssätt betyder inte automatiskt att alla läsare eller lyssnare gör det. I åratal framåt kommer många att reta upp sig ohyggligt om de i sin tidning får läsa att ”sjukhemmet kommer anställa ytterligare två personal på varje avdelning”, även om nyheten i sig är positiv. Risken är att läsaren i sin upprördhet missar innehållet och tappar förtroende för skribenten. Sällan sitter det någon på andra sidan köksbordet som kan förklara att reportern faktiskt följt språkvårdens råd och kan argumentera för dem.

bryt

Språkvårdsarbete tar tid. Ett kvarts sekel har gått sedan jag som ung reporter fick en rejäl utskällningar av en ärrad redigerare för att jag hade skrivit ”innan jul”. I flera år hade jag en fusklapp där det stod: ”Före jul. Innan julen kommer.” för att slippa utsättas för mer vrede. Under de åren bevittnade jag många utbrott i stil med: ”Tänk att sportjournalister aldrig kan lära sig att det heter före matchen”. Själv tyckte jag väl att ”innan matchen” lät lika bra, men ändrade snällt i alla manus. Så småningom spred sig språkvårdens budskap om att den strikta före/innan-uppdelningen är en överflödig skolregel och att fraser som ”innan lunch” och ”innan påsk” har lång hävd. Nu verkar ilskan ha lagt sig även hos dem som inte själva väljer att skriva på det viset.

Språkriktighetsboken kan nog både lösa akuta språkfrågor och förebygga framtida raseriutbrott. Den borde finnas på varje redaktion.

Eva Mårtensson

eva.martensson@miun.se