Släpp inte bara fram religiösa ledare i medierna
Mediernas roll i det offentliga samtalet är stort. Vi journalister bidrar till att formulera och forma en verklighets bild. Nu ska vi inte ta åt oss hela äran men inte heller skulden för tillståndet i samhället, men vår roll är, våga jag hävda, stor.
Mediernas bild av muslimer har diskuterats en hel del. Intresset för "muslimer" är stort men få vill eller kan definiera den grupp som de förhåller sig till.
När vi talar om exempelvis Sydamerika menar vi journalister ett geografiskt område. Begreppet "den katolska världen" används när ämnet berör religion. Men begreppet "muslimska världen" betecknas flitigt och slarvigt som definition av alla arabiskttalande länder, det geografiska området Mellanöstern (Iran är inte ett arabiskt talande land) och ibland alla länder som har islam som statsreligion (då ibland även Malaysia och Indonesien). Bosnien brukar sällan få vara med i sammanhanget. Inkonsekvensen skapar en förvirring och ger läsarna en otydligt och ibland rent av orättvis bild av begreppen som härrörs till islam och muslimer.
Det slarviga användande bygger på en viss okunskap men leder till en direkt sammankoppling mellan religionen och individen. Konsekvensen av sammanblandningen blir att alla muslimer görs ansvariga för islam och de handlingar som islamister utförs i samma religions namn.
En annan konsekvens är att kritik mot religionen tystas ned för att inte gruppen muslimer ska drabbas än mer. Men två fel gör inte ett rätt.
Islam är likt kristendomen och judendomen en religion med tydliga regelverk, organisation, företrädare och institutioner. På samma vis som Vatikanstaten utgör stommen för den katolska kyrkan har även judendomen och islam sina säten och strukturer för den internationella verksamheten. I Sverige råder religionsfrihet och vi är lyckligt befriade från en blasfemilag. Individen får tro på vad hon vill och kritisera religioner utan att det får juridiska konsekvenser.
När katolska kyrkan går ut och kritiserar läkare som rekommenderar abort för en nioårig flicka som efter en våldtäkt blivit gravid kommer högljudda protester från omvärlden. Med all rätt.
Samma kritik ekar tyst när islamiska företrädare dagligen åberopar sharialagarna för att stena kvinnor och stympa människor.
Tanken bakom är god. Många kollegor tror att kritik mot islam är likställt med att svartmåla muslimer. Islam har kommit farligt nära att likställas med en etnicitet. Muslimer är en lika heterogen grupp som kristna eller judar. Med andra ord individer som har och måste tillåtas en egen relation till religionen islam. Så länge detta sker inom ramen för vår lagstiftning.
Bland dem som definieras som muslimer finns många islamkritiker och ateister som flytt islamstiska regimer. När religiösa ledare görs till tolkare och företrädare för alla som har bakgrund från ett land med islam som dominerande religion blir det många fel. Religiösa ledare är givna tolkare i sammanhang då religion debatteras, men är det verkligen dem som bör rådfrågas när yttrandefrihet är på agendan? Är det inte bättre att det fria ordets företrädare tar den debatten? Genom att låta andra än religiösa företrädare representera gruppen som definieras som muslimer kan journalister bidra till en mer individbaserad bild av den grupp av människor som har ett ursprung i muslimska länder.
