Släpphänt journalistik tar över

Ett värdelöst ord faktiskt, och jag tar tacksamt emot förslag på bättre benämningar. Intesånogaismen är den journalistiska ideologi som föds ur stress och pengabrist, och i förlängningen tar sitt uttryck i dåligt redaktionellt omdöme.

Ibland för att man vill spara tid. Ibland för att man vill spara pengar. Ibland för att man är så desperat i sin förnyelselängtan att man slänger alla vedertagna principer åt sidan.

Här några snabba exempel från de senaste veckorna:

Annons

• Tidningarnas Telegrambyrå, alltings själva nav, intervjuade för en tid sedan en numerolog, lite som vilken expert som helst, som skulle uttala sig om vad som kan tänkas hända med människor som föds 11 november 2011.
• SVTs nyhetsprogram gjorde stort nummer av en hemmafrutrend som inte finns, baserat på nån helt ovederhäftig klickundersökning på en sajt.
• En krönikör i DN fick ägna en spalt åt att göra rak och ren reklam för ett eget projekt. Det var givetvis inte krönikörens fel, klart han ska skriva om vad som pågår i hans nisch. Men en redaktör bör reagera.
• Expressen låter Ulf Nilson skriva krönikor som inte längre är "udda" eller "kaxiga" eller "avvikande" eller "fritänkande" eller "egensinniga", utan i stället rasistiska. Hur krönikan om hur en viss folkgrupp önskar sig likbål bestående av en annan folkgrupp kunde publiceras är tyvärr ingen gåta, utan bara ett resultat av intesånogaism.
• Reportarna som gör TV-sport är numera så inlåsta och begränsade av reklamspam och rättigheter och bisarr medieträning bland utövarna att de hittar på lite vad som helst för att pigga upp sig. Vanligt nu är att klippa matchreferat i en fri struktur, där målen i en match redovisas i slumpvis ordning. Se också lekandet med grafikfönster i "Fotbollskväll" som ett varnande exempel. Man kan visserligen inte se bollen men… det är inte så noga! För det är nytt! Och fräscht!

Det finns tillfällen då jag tänker så här:

Det är affärsmodeller och distribution som har gått sönder. Berättandet, däremot, är helt. Alltså ska vi ge fan i att försöka laga det.
Särskilt på ett sådant sätt som gör att våra klassiska kärnvärden – allsidighet, halsstarrig faktakontroll, korrekturläsning, sund misstänksamhet, upplysningsideal – sätts åt sidan.

Läget är pressat, alla vet det, alla famlar. Vi behöver nya idéer, nya affärsmodeller, nya distributionssätt och en uppdaterad etik.
Vi som arbetar i journalistiken kommer alltså att hamna fel ibland – trots de bästa intentioner. Det är bara naturligt i en så stor omställning som vi befinner oss i.

Men hur ska vi hantera det? Ska vi säga ifrån då, eller ska vi säga "heja på, på’t igen" när vi går bort oss publicistiskt?
Jag tror tyvärr att vi måste gnälla precis som vanligt. Men bara så här jättesnällt pedagogiskt och konstruktivt givetvis. Vi är väl inga troll.

P.S. Det är ett sådant nöje att läsa näringslivskrönikören Andreas Cervenka i sitt livs form i Svenska Dagbladet just nu.
Det är som att se Petter Northug eller en Usain Bolt – en totalt överlägsen deltagare i sin gren, som bara utklassningsvinner vecka efter vecka. Hoppas han inte är dopad. Men säg så här: fortsätter han att randa i den här klassen är vi några stycken som kommer att kalla in Arne Ljungqvist och en plastmugg för snar analys.