Slarva inte med källkritiken
Källkritik handlar om att kontrollera fakta. De två yrkesgrupper som har särskilt stor användning för källkritisk metod är journalister och historiker. Så inleds förordet till journalistikdocent Torsten Thuréns bok ”Källkritik”. En bok jag plockar fram inför att jag ska utbilda blivande journalister.
Jag kommer att dra igenom källkritiken på en föreläsning, mer tid finns inte. Förhoppningsvis finns ändå det källkritiska tänkandet med i alla andra kurser under utbildningen. Det känns allt viktigare.
För hur har vi det med källkritiken egentligen? Jag tror vi hade sluppit flera animerade debatter på senare tid om uppgifterna hade kollats innan publicering. Hur var det nu med Tintin till exempel? Finns det någon scen i någon av böckerna där någon över huvud taget flyger matta? Och hur var det med ”Tintin i Kongo”, fanns den verkligen på Kulturhuset?
Men det finns värre exempel. Det är svårt att inte känna kollektiv journalistskam när man tänker på hur uppgifterna om innebandypappan som skulle ha lämnat sin son att ta sig hem själv spreds helt okritiskt. Kanske har ni förträngt rapporterna om den nya hemmafrutrenden som inte fanns. Jag vill i alla fall helst glömma pinsamheten.
På Grävseminariet diskuterar vi hur man ska hitta fakta och avslöja fuskare. Man skulle önska att det som behöver grävas kring i huvudsak handlade om företeelser utanför medierna själva. Men på senare tid har det dykt upp allt fler historier där journalister gör scoop på att granska andra journalisters arbete. Det som fått mest uppmärksamhet är förstås hur tidningen Dagens Samhälle granskat Dagens Nyheters artiklar om äldreboenden. Men även så kallade ”faktakollar” görs ju ofta på uppgifter i andra medier som tidigare inte kollats.
Jag har nyligen gjort det själv, granskat hur andra gjort sitt jobb. Jag läste 100 artiklar som likadant beskrev en ny begravningsmetod och gjorde sedan kollar som många kolleger hoppat över. Det visade sig att det är en metod som ingen sett, ingen sett tester av och som ingen vet om den vare sig fungerar, är laglig, miljövänlig eller etisk. Det blev ett reportage för Tidskriften Re:public – och det blev en erfarenhet av journalistikens brist på ansvar. För det är medierna som fått människor att tro på metoden så att de valt att bli nedfrysta i väntan på att metoden ska finnas.
De som skrivit de okritiska artiklarna har arbetat på de stora tidningarna – de har haft tillgång till vetenskapliga databaser, Infotorg, kanske till och med haft en egen faktaredaktion att tillgå. Men de har ändå skrivit hela artikeln baserat på endast en källa – uppfinnaren av metoden. Och de har uppenbarligen inte haft en redaktör som har ställt kontrollfrågor till texten.
Torsten Thurén beskriver egentligen aldrig hur en journalist ska arbeta för att bekräfta de uppgifter som en källa ger. I stället ligger fokus på hur en journalist måste vara vaksam och inte tjusas av det som låter bra. Thurén menar att enbart kunskap kan få oss att bli källkritiska.
Men räcker det att vi är kunniga och blir misstänksamma när vi hör uttalanden som kanske inte stämmer? I fallet med begravningsmetoden har det varit specialreportrar med kunskaper i såväl biologi som ekonomi som vidareförmedlat uppgifter utan att ha kontrollerat dem. Det är lätt att misstänka att uppfinnaren fått beskrivningen att låta sann och därför har inga varningsklockor ringt hos reportrarna. Det är också den förklaring som Thurén ger på flera fall där många journalister spridit information okritiskt – det har låtit troligt eller så har vi velat att det ska vara sant.
Det räcker helt enkelt inte med bildning och att lita på vårt kritiska sinne om vi vill tro eller förförs av en retoriskt fulländad text. Det ska inte behövas någon misstanke om att en uppgift inte stämmer för att den ska kollas upp innan publicering.
