Sluta stirra på Jobs banala bilder
När Google var som mest ansatt av kritik för sitt medlöperi till kinesisk nätcensur kallade man till ett sällsynt, globalt direktsänt mediaevent, så nära en presskonferens Google kan komma.
Och in på scenen kom ett gäng go’a Google-gubbar som på storskärm messade varandra i realtid. Eller "buzzade", ty de hade hittat på en ny, revolutionerande tjänst de kallade Google Buzz.
"Hi Jenny, how about lunch today?" frågade en Google-farbror någon kollega ur online-adressboken inför hundratusentals webb-TV-tittare världen över.
"Hey, jag tänkte visa dig några nya coola bilder!" var ett annat budskap som buzzades ut från en Google-guru.
Närmare bestämt exakt samma budskap som 2000-talets andra stora, beteenderevolutionära teknologigigant, Apple, brukar trumma ut gentemot medierna på sina årliga "Keynote"-presskonferenser: en ny-levertransplanterad Steve Jobs bollar runt glada amatördigitalfoton i en ny iPhone inför ett halvt jordklot av andäktigt "OMG!"-livebloggande åskådare.
Google och Apple är oupphörligen inblandade i publicistiskt högintressanta politiska skeenden och kontroverser – från censur och integritetskränkande datalagring till upphovsrätts- och patentintrång. Men när världens journalister flockas kring deras presskonferenser och medieevents ställs inga frågor om detta. Vilket förstås är naturligt med tanke på att evenemangen är PR-baserade och fokuserade på produktlanseringar.
Men vad är det med dessa hyperintelligenta teknikgurus och deras triviala semesterbilder?
Varför presenterar Google eller Apple aldrig sina informationsflödande innovationer ur större visionära perspektiv än hur "awesome" det ska bli nu när folk kommer att kunna dela med sig av sina afterwork-foton eller redigera videosnuttar så de ser ut som "Hollywoodtrailers" eller scrolla animerade livstilsmagasin och klicka på de flashiga annonserna så att de förvandlas till reklamfilmer?
Jo, genom att fokusera på bara det lilla, instängda, kvävande och stock photo-privata, på en oförarglig kliché om kompisar som ler hjärtligt åt glada foton på varandras iPads, öppnar man inte upp för de svåra frågorna som alltid är baksidan av de stora mänskliga framtidsdrömmarna – när exempelvis en hårt pressad Kinaregering, eller hårt pressade bok- och tidningsförlag, inte känner att de fått sin del av Googles och Apples vinst för att de ställer sina gamla marknader till förfogande.
Därför står Google-gubbar och dumflinar "awesome" över att en kollega skickar ett lunchförslag i stället för att låta världen samstämmigt känna ett "OMG!" över de oemotståndliga möjligheterna i deras vision om det globala digitalbiblioteket.
Därför fyller Apple sina events med stenrika vuxna män som sitter i fritidskläder med tangentbord och mus och fixar med barnsliga fejkfilmtrailers och trycker på blanka bilder av glansiga ansikten i den nya uppdaterade versionen av iPhoto.
Den här teknologiska infantiliseringen har i dag spridit sig till, och nästan tagit över, diskussionen om "medborgarjournalistik", så till den grad att jag helt förlorat tålamodet med det främsta trendbegreppet i sammanhanget, "kurering" (det vill säga att man ser alltmer av "redaktörskap" inom sociala medier; att personlig "kurering" av länkflödena blir allt tydligare och viktigare).
I grunden brinner jag för både medborgarjournalistik och flödeskurering. Min egen mediekonsumtion är fylld till brädden av båda. Men utanför min egen lilla gated community av ansträngt professionell textkonsumtion är nästan allt som skrivs om "kurering" förmedlat av teknikgeeks till teknikgeeks, för vilka det alltid tycks vara instrumenten, mjukvarutjänsterna, som är kureringens hjärta och raison d’etre, aldrig informationen, substansen.
Sveriges ledande kureringsmissionär, tillika först i landet med att lansera begreppet och använda sig av det i praktiken, är mikrobloggaren Stefan Svartling. Med ett språk kusligt likt Steve Jobs – aldrig långt ifrån att stoppa in ett "cool" som universaladjektiv – hyllar han i princip alla tjänster och appar jag själv älskar för min journalistiska konsumtion, men samtidigt koketterar han med att han inte bryr sig om innehållet eftersom det (fritt citat) "händer så mycket att jag inte har tålamod att läsa". Han hyllar långläsningstjänster som Instapaper utan att själv orka långläsa.
Och detta förhållningssätt till kurering och länkflödesjournalistik har förgiftat själva textinnehållet i flödeskanalerna inifrån. Journalistiken i sig handlar om appar och tekniknyheter; kurerade länkflöden om kurerade länkflöden om kurerade länkflöden som fastnat i en loop av synkningar mellan iPhones.
Jag har egentligen inget emot det. Jag är ju inte själv dummare än att jag gärna och ofta drar nytta av exempelvis just Stefan Svartlings passionerade ämneskunskaper och experttips.
Överrepresentationen av sociala medier-teknokrater i de kurerade flödeskanalerna är fullt naturlig, men blir ett problem när "mikrojournalistiken" de hyllar inte bedrivs av vare sig journalister eller "medborgarjournalister" utan av app-fanboys, och att det går tusen sådana på varje journalistiskt syftande medborgare.
Det magiska iOS-molnet som allt fler av oss står med huvudena i skulle kunna vara både ett genomkreativt debattklimat och en spännande grogrund för en digitalt reformerad journalistik – om vi bara inte vore så besatta av att stirra på Steve Jobs banala iPhoto-bildspel.
