Små förtretligheter som retar många läsare
Alla har vi våra käpphästar i språket. I själva verket är det en ganska begränsad mängd småsaker som väldigt många hänger upp sig på. Små detaljer som människor själva har lärt sig att hantera och därför begär att även andra ska bemöda sig om att skriva och säga korrekt.
Alla har vi våra käpphästar i språket. I själva verket är det en ganska begränsad mängd småsaker som väldigt många hänger upp sig på. Små detaljer som människor själva har lärt sig att hantera och därför begär att även andra ska bemöda sig om att skriva och säga korrekt.
Genom åren har jag fått ihop en gedigen samling förtretligheter som folk klagar över. Från Gotlands Allehandas språkguru Anders Bergström fick jag nyligen ett tillskott till samlingen så jag kan fylla en hel julklappssäck.
Ur säcken väljer jag tre ganska ovanliga ord som är oproportionerligt vanliga bland klagomålen, nämligen felskrivningarna ”öppenhjärtlig”, ”hårddra” och ”breddfull”.
Vad de har gemensamt är att felen inte ställer till några problem för förståelsen. De bara irriterar, som gruskorn i skorna.
”Öppenhjärtig” är ett ord som ofta skrivs fel och som få klarar av utan att någon gång ha fått stavningen påpekad för sig. Felet beror säkert på att vi först har lärt oss det betydligt vanligare ordet hjärtlig. Även om vi inser att öppenhjärtiga sanningar sällan är särskilt hjärtliga, gör vi en koppling mellan orden. Men grundregeln är att ändelsen -ig används vid ord som bildats av adjektiv och substantiv. Därför ska det alltså heta öppenhjärtig – med öppet hjärta. Mönstret är detsamma som för mångårig och flerspråkig, som även de har annan ändelse i de enkla avledningarna årlig och språklig.
Ordet ”hårdra” är ett ord som faktiskt oftare blir fel än rätt. En webbsökning visar att stavningen hårddra/hårddragen är en halv gång så vanlig som hårdra/hårdragen. Ordet är svårt att genomskåda. En hårdragning handlar – hur osannolikt det än kan tyckas – verkligen om att dra någon i håret, en form av misshandel som förr behandlades i särskild ordning vid tinget. Svenska Akademiens ordbok ger exemplet ”Dömdes Per… för han hoor drog her Nils dreng” från 1538. ”Att hårdragas med någon” betyder precis detsamma som ”att råka i luven på någon”, alltså att slåss så hårtestarna ryker. Båda uttrycken har länge använts som fasta omskrivningar för slagsmål och trätor. Sedan den bokstavliga hårdragningen blivit mindre vanlig, har människor börjat göra sin egen tolkning av det bildliga uttrycket. Vi förstår att ”hårdra” betyder att man pressar argument och detaljer till ytterlighet eller leder ett resonemang till alltför långtgående slutsatser. Man drar alltså något för långt eller skruvar det för hårt. Utifrån det gör de flesta den högst logiska tolkningen att orden hård och dra ligger bakom bildningen och att ordet därför ska stavas med två d. I längden känns det rimligt att båda varianterna accepteras och förs in i ordlistorna.
Ytterligare ett ord som brukar stavas fel är ”brädd”. Ordet, som betyder överkant, används numera nästan enbart i fasta uttryck som ”bräddfulla glas” ”sophinken var fylld till brädden” och ”dammen svämmade över sina bräddar”. Eftersom det låter som det betydligt vanligare ordet ”bredd” är det många som tar fel. Tolkningen är inte helt ologisk, för både kärl och vattendrag fylls förstås ut på bredden innan kanterna blir översvämmade, men nog finns det en poäng i att hålla liv även i gamla, mindre använda ord som ger variation i språket. Med glädje fann jag häromdagen ordet i fullt levande bruk i en artikel i Sundsvalls Tidning där ”vattnet från bäcken hade bräddat över gårdsplanen”.
Tre små ord kan betyda så mycket. Just de här skaver tyvärr onödigt ofta på läsarnas språkkänsla.
