Smidigaste djuret på zoo
Det pågår en intensiv jakt efter framtiden just nu, tycker ni inte? Dels av rädsla, men också av en längtan efter förflyttning till fronten. Allt fler tycks känna samma sak: Journalistiken måste dit igen, längst fram, där den inte längre är vad det gäller medial produktutveckling.
Den som vill göra förflyttningar tittar gärna på sådant som ser flyttbart ut. Små, dynamiska företag. Enskilda projekt, enstaka personer som får roller som ”förändringsagenter”.
Jag tror att man ska tänka större.
Om jag säger ”mediekoloss”, vad är det första ni tänker på då? Jag tänker SVT, SR och UR. Och jag tror att det är där, hos public service-bolagen, som vi skulle kunna se nästa stora förändring bland etablerade svenska massmedier.
I en tid då självförtroendet rasar i takt med kvartalsrapporterna hos privatägda mediebolag sitter public service fullt möjligt på framtidens bästa mediala affärsmodell: En allmänhetens finansiering, via licens eller skattemedel, oberoende av (men inte avskuren från) en konjunkturkänslig annonsmarknad.
Jag fick tillfälle att prata med Erik Fichtelius i samband med hans tillträde som verkställande direktör för Utbildningsradion. Han påpekade hur synen på mediefinansiering är i USA: där finns det gott om mecenater, rika knösar som väljer att sponsra olika typer av nischad journalistik, helt enkelt för att det anses viktigt.
Så skulle det kunna bli här också. Anta nu att public service-bolagen gör följande:
1. Samordnar sina resurser.
2. Startar ett långsiktigt definitionsarbete, som involverar alla medborgare, om vad public service är och ska vara.
3. Slutar helt att fundera över distributionskanaler. Varför inte göra dagstidning, när man ändå gör radio och tv och webb? Trycka böcker? Public service ska definieras av sitt innehåll, inget annat.
4. Öppnar för den kommersiella sidan, och tillåter vissa typer av reklam och sponsring.
5. Övertygar riksdagen om att göra vissa typer av kultur- och journalistikdonationer avdragsgilla.
6. Går i bräschen för att skapa nya, rättvisa, generella upphovsrättsavtal, som gör det möjligt att gradvis publicera hela arkivet, tillbaka till 1900-talets första halva.
Vad som helst skulle kunna hända på en sådan resa. Andra skulle kunna få enorm glädje av resultaten. Läsare och lyssnare skulle kunna involveras på nya sätt, med större djup. Och framför allt skulle det mest kolosslika djuret kunna visa sig vara smidigast på hela zoo.
ANDREAS EKSTRÖM
Kulturjournalist på Sydsvenskan
P.S. Jag har fått chansen att testa "crowd funding" i liten skala för ett eget projekt den senaste tiden. Frågade Skattemyndigheten hur jag skulle redovisa de donerade pengarna. "Ingen aning", var svaret jag fick. Samt ett råd att spara hälften av pengarna tills deklarationen är kollad och klar. För vad är egentligen, skattetekniskt, en gåva som är avsedd att täcka förlorad arbetsinkomst? Många principer kommer att behöva prövas och omprövas de närmsta åren, i hela branschen.
