Snart kommer Facebook-fakturan
De få timmar jag tidigare slentriantittade på TV är numera tillägnade Facebook. Jag passar utmärkt in på den vanliga Facebookprofilen: Kvinna, utbildad, engagerad, mellan 35-60 och med ett uppdämt behov av att socialisera på mina egna villkor. Vem hinner ta en fika med vänner och släkt så ofta som man önskar?
Mellan arbetet och hussysslorna kan jag hålla mig uppdaterad med hur det gick för syrran i pokerturneringen i Las Vegas, genom att snabbt logga in och följa hennes senaste inlägg. Kronologi och geografiska gränser har aldrig varit så uppluckrade som på nätet.
Ingen blir sur om man lämnar forumet och man kan välja vilka samtal man vill delta ta i. Tonen bland kommentarerna är oftast vänlig och engagemanget genuint.
För en opinionsbildare som är intresserad av vad den så kallade allmänheten tycker och tänker, är Facebook en guldgruva.
Spridningseffekten på forumet ska inte underskattas, vilket PR-byråerna är väl införstådda med, och alla bor inte i Stockholm. I inkorgen kommer det brev från bland andra utsatta unga invandrade kvinnor som ibland bara vill ha en kontakt men också de som söker stöd och behöver hjälp.
Genom Facebook får jag en ständig uppdatering och insyn i myndighets-Sveriges hantering av olika rättsfall men också material om situationen för kurder i Iran, Turkiet och Syrien.
Det finns lika många sätt att använda mediet som det finns användare vilket 500 miljoner människor över hela världen har insett och loggar in sig på Facebook. Folk är uppenbarligen villiga att dela med sig av sina liv och tankar.
I Sverige är vi i allmänhet lite mer misstänksam mot nya sociala forum men har fler uppkopplade människor per capita än många andra länder tack vare en utmärkt elektronisk infrastruktur. Vad kommer de sociala medierna betyda i framtiden och hur kommer det att påverka vårt samhälle? Fenomenet har många utmaningar framför sig, men demokratifrågan är nog den mest alarmerande.
I takt med att antalet Facebook-vänner har ökat har mitt användande mer och mer begränsats till att lägga ut egna och andras texter för att därefter följa upp tråden som uppkommer efter inlägget. Tiden som i början gick till att kommunicera med likasinnade, vänner och släkt har minskat och inläggen är allt mer i linje med mina övriga texter.
Orsaken är inte enbart tidsbrist eller att nyhetsbehaget har lagt sig, men med ett stort antal politiker, redaktörer och PR-konsulter som vänner på sidan har jag blivit mer restriktiv med vad jag skriver och lägger ut.
En del av spontaniteten har försvunnit. Humor är nämligen inget man kan avkräva av andra. Jag känner mig allt mer övervakad och med en allt mindre privat användarpolicy har makten över innehållit flyttats från användaren över till företaget Facebook. Men oron över hur omvärlden ska uppfatta inläggen är mindre hämmande än den jag känner gentemot Facebook. Kontrollen över informationsflödet har alltid legat i händerna på företaget, frågan är hur den enorma mängden information hanteras och säljs.
Ägarna har inga filantropiska visioner med sin affärsidé. Inte allt men mycket går att köpas för pengar. Med en halv miljard användare går det att göra många stora affärer. Headhunters, multinationella företag, lobbyorganisationer och säkerhetstjänsten är några som säkert redan har mottagit en faktura av Facebook. Men vad händer den dagen då den kinesiska eller turkiska staten bestämmer sig för att köpa företaget eller en del information och är villiga att betala bra?
Även diktaturer är användare av sociala medier men då för att kartlägga, censurera och förfölja. Kunskap är som bekant makt och vår villighet att dela med oss av våra tankar, kontakter och åsikter är en guldgruva för den som vill kontrollera informationsflödet för sina egna syften.
Men nu måste jag sluta skriva, Manzel Landfield kan ha uppdaterat sin sida med nya musiktips för oss jazznördar.
