Som i en fågelbur i Ipaden

Förväntningarna på dagstidnings-apparna har varit skyhöga. Och egentligen är de oerhört behjärtansvärda: Äntligen en journalistisk paketering så raffinerad att man på allvar kan ta betalt för kvalificerad journalistik. Framtiden är räddad.

Efter en månad i tidningsapparnas värld kan min besvikelse bara beskrivas med ett ord: monumental. Apparna förenar webbtidningens och papperstidningens nackdelar.

Men för det första: visst finns fördelar.

Navigationen i apparna är lätt. Översikten är inte lika bra som en papperstidning, men den fungerar trots allt bra.

Presentationen är ofta välgjord, framför allt Sydsvenskan utmärker sig med tjusande, suggestiv form och visuell omtanke.

Bildåtergivningen är fantastisk. Oöverträffad lyster och närhet, utan störande blänk.

Den svepande kontrollen är rolig och lekfull. Gillas av barnen också.

Jämfört med en laptop är uppstarten blixtsnabb.

Åtminstone en tidning, Sydsvenskan, har också helt rätt prissättning: Sju kronor.

Själva hårdvaran, Ipaden och andra läsplattor, har rimligen också framtiden för sig.

Och en del av nackdelarna är begränsade och troligen bara temporära.

Som att det tar mig mellan en kvart och en timme att ladda ner en tidning. Under tiden måste man röra vid Ipaden varannan minut för att inte den ska halka in i viloläge och nedladdningen avbrytas. Bökigt, men kan säkerligen avhjälpas.

I flera av de stora tidningarnas appar (Sydsvenskan, DN+) kan man inte förstora och förminska genom att nypa med fingrarna på skärmen. På andra (Jyllands-Posten) går det däremot.

Ipaden är betydligt tyngre än en papperstidning. Det är trots allt en dator, och vill man läsa i sängen så måste den stödjas på magen.

Några mer komiska nackdelar finns också. Som att Expressen har korsord i sin tidning – vilka inte går att fylla i på skärmen.

Och att de gånger en tidning publicerar liggande bilder på en sida, då går det inte att se dem rättvänt, eftersom Ipaden känner av tidningssidans "korrekta" ledd och automatiskt vänder tillbaka sidan åt fel håll när man försöker vrida bilden rätt.

Och Svenska Dagbladets app får jag inte att fungera på min Ipad överhuvudtaget.

Men detta är rimligen barnsjukdomar.

De allvarliga, struktuella nackdelarna är av ett helt annat format.

För det första är det är sorgligt uppenbart att tidningarnas Ipad-appar framför allt svarar på tidningsutgivarnas behov – inte publikens. Apparna erbjuder möjligheten att ta betalt för förpackningen – alltså appen. Konsekvensen har blivit att man tar betalt för journalistik som fortfarande finns gratis ute på webben. Bara det är givetvis förödande för en teknik som förväntas rädda en bransch med en minskande skara betalande läsare.

Dessutom är det en märkligt avskild värld. Tidningsläsning på lap-top bygger ofta på att man sänder länkar och tips till vänner och sociala medier. Hittar jag däremot en intressant artikel på Ipad-appen får jag snällt gå ur den, gå in i Ipadens vanliga browser, leta upp artikeln på tidningens hemsida och kopiera och skicka länken. Efter en sådan process känns ju vistelsen i appen som en rejäl omväg.

I början av januari upptäckte jag en annan egenhet. Det handlar om tidningsfria dagarna – ni vet de där dagarna om året man är ledig och man helst av allt vill ha en dagstidning, och de just därför inte kommer ut. Under dessa dagar kommer nämligen inte heller Ipad-tidningen ut.

Men – man kan ju alltid gå in på webben i stället! Och där är det gratis. Som sagt.

Och så är det tangentbordet. Som inte finns. Eller jo, det finns ju som virtuell tangentur med touch-funktion på skärmen. Betydligt svårare att skriva med. Bara detta arrangemang är väl en signal om att Ipaden framför allt är till för att man ska sitta tyst och passiv, konsumera och betala – som den gamla goda tidens tidningsläsare. Envägskommunikation. Med den ska Ipadarna trollas till framtidsbransch.

Om man tyckte att dessa nackdelar inte räckte, så har vi det här med Apples kontroll över materialet. Nej, det kanske inte ska etiketteras censur, men att en fri press måste följa Apples snäva policy för anständigt uppträdande är oroande och stötande. Och långt i från den vilda frihet som är lite av internets tjusning.

Den oheliga sammanslutningen av app-makare, apple-tekniker och tidningsutgivare har dessutom sett till att browsern i Ipaden inte är en vanlig browser. Eftersom tanken är att ta betalt har några förutseende utgivare – som tyska BildZeitung – sett till att man inte KAN gå in på Bildzeitungs hemsida, inte ens via Ipadens browser. Man uppmanas använda betal-appen. Om man vill läsa Bild-Zeitungs artiklar får man helt enkelt sätta på närmsta dator. Och – just det, ja – där är artiklarna gratis.

Läsplattorna kommer i sig säkerligen att bli allt fler och billigare. Och mer populära. Men någon bärande intäktskälla för dagspressen blir de knappast.

Det framstår snarast som en teknik som har lyckats förena papperstidningens och webbtidningens nackdelar: Webbtidningarnas bristande översikt och otympliga läsupplevelse förenat med papperstidningens pris och envägstänkande.

Framtiden är här. Man bugar.

Men det största problemet är ändå att en laptop-datorer med internet redan erbjuder en fantastisk, smidig, portabel möjlighet att röra sig fritt på allsköns mediesajter.

Tidningsapparna ger mest av allt en upplevelse av att vara ensam på en liten biograf utan rörliga bilder. En lika ovan som stum miljö. En välordnad liten bur, ett asocialt medium.

Paul Frigyes

RÄTTELSE: Nedanstående textavsnitt (kursivt) fanns i krönikans första version. I en mejlväxling (nedan) uppmärksammades jag att åtminstone ett svar har inkommit på min fråga, från Sydsvenskan, som lades ut på en sajt (?) som heter Kundo. Jag har aldrig registrerat mig på sajten och vet inte vad den är. Men uppenbarligen är det dit frågor via appen till redaktionen skickas.

Borttaget avsnitt: I denna värld finns dock en liten ljusstrimma. I en grandios gest uppmanar tidningssajterna på slutet mig att skicka in förslag, kritik och frågor till redaktionerna. Jag tar chansen, ställer en fråga till Sydsvenskan, till DN+ och till DI. Inga svar kommer.