Sommelius är inget offer
Eftersom jag ju har tillgång till en utomordentlig köl, denna spalt, tänkte jag i dag genomföra en halning. Mannen som ska få åka heter Sören Sommelius.
Jag tror att de flesta som läser denna tidning vet vem Sören Sommelius är: hedervärd publicist, kulturskribent, författare och tillsammans med sina släktingar mångårig delägare av Helsingborgs Dagblad.
Han har nyligen sålt Helsingborgs Dagblad till Sydsvenskan, där jag själv jobbar.
Jag är glad för detta. Helsingborgs Dagblad är en vass regiontidning med självständig nyhetsvärdering, stark grävtradition och klart lysande profiler. Det ska bli ett nöje och en ära att få jobba tillsammans med dem, och att våra tidningar kan bli starkare tillsammans är uppenbart.
Men Sören Sommelius sörjer. Han sörjer i alla möjliga sammanhang. Han beskriver i vaga ordalag försäljningen som kuppartad, han blev uppringd på sin mobil, kände sig pressad av de andra ägarna att genast säga ja.
Och så gjorde han det. Nu framstår han som närmast chockad över att det sålda inte längre är hans.
För ett par veckor sedan avslöjade nyhetstjänsten Rapidus att de gamla ägarna tagit ut en aktieutdelning på i runda tal 200 miljoner kronor. Det var alltså så köpet betalades: Sydsvenskan fick HD i princip gratis, mot att de gamla ägarna fick plocka med sig den mycket välfyllda kassan.
Sällan har uttrycket ”att gråta hela vägen till banken” varit så pinsamt aktuellt som i fallet Sommelius.
En son till Sören Sommelius lär för tillfället arbeta med en dokumentärfilm om tidningsförsäljningen. Jag kan inte sluta tänka på det grundligt omskvallrade tillfälle för en liten tid sedan då det skulle filmas några scener på redaktionen i Helsingborg och några medarbetare ombads agera morgonmöte, så att det skulle se autentiskt ut.
Dansa för patron nu.
Fakta är dessa: Sören Sommelius kunde ha sagt nej. Han kunde ha ställt svåra krav. Han kunde ha försenat affären för att skaffa sig rådrum.
Nu sitter han där. Bedrövad, tidningslös och groteskt rik.
I den här fusionen förlorar ett antal medarbetare på både Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad sina jobb. Jag vet inte exakt hur många det blir, men låt oss för räkneexemplets skull anta att det på Helsingborgs Dagblad blir cirka femtio individer.
Sören Sommelius skulle enkelt kunna skänka 100 000 kronor till var och en av dem. Ett sådant belopp skapar ett handlingsutrymme på uppemot ett halvår, lite beroende på vilka krav man har på tillvaron, och kan komma väl till pass när man ska söka nytt jobb.
En sådan gest skulle kosta Sören Sommelius fem miljoner kronor – ett belopp som för en man med hans förmögenhet är fullständigt försumbart.
Oavsett vilket kan vi konstatera en sak: den sista det är synd om i tidningsriket Sverige just nu är Sören Sommelius. Jag förväntar mig att hans gråtvals är färdigspelad.
ANDREAS EKSTRÖM
kulturjournalist på Sydsvenskan
P.S. Här ska alla som skäller pressen för att vara jobbigt politiskt korrekt få en riktig godbit. Av oklara skäl kallas ju en typografiskt för kort inledningsrad i en spalt för "horunge". Min kollega Sandra Stendahl föreslog klokt att vi ska sluta med det ordet. Det bästa ersättningsförslaget kommer från en annan kollega, Johan Lorentzon, som lanserade "snorunge". Briljant. Jag säger det från och med nu när jag är på redaktionen och läser morgondagens sidor med penna i hand. Gör det du också!
Fotnot: Läs Sören Sommelius genmäle på Andreas Ekströms krönika här
