Spalterna är inte mogna för ”sandlådespråk” än

Flera läsare har reagerat över en rubrik i Journalisten. Anders Bergström på Gotlands Allehanda skriver:
”Ser i Journalisten nr 13 att Yusie Rundkvist Chou i ett debattinlägg titulerar sig som ”frilansjournalist och ordmärkare”. Skribenten avslutar sitt inlägg med ’I så fall borde de nog gå en svenskakurs allihop’. Och Journalisten rubricerar inlägget ’Skicka Stilredaktionen på svenskakurs’.

Att skriva ”svenskakurs” är rena rama sandlådespråket. Alla språkintresserade vet att det heter ’svenskkurs’ (se SAOL). Eller ’kurs i svenska’. Låt oss slippa ’otjänsten att läsa in oss på dålig och inkorrekt svenska’, som Rundkvist Chou själv uttrycker det, medan hon kastar sten i glashus.

Anders Bergström

ordmärkare av annan ordmärkare”

Sammansättningar som svenskakurs, engelskabok och tyskaprov ställer till en del förtret när de letar sig utanför skolans väggar.

Svenskans huvudprincip för sammansättningar som inleds med tvåstaviga, inhemska ord är att vokalen faller bort i sammansättningsfogen. Det är alltså fel att säga flickalag, skolabarn och gurkainläggning, och på samma sätt blir det fel att säga svenskalärare och tyskalektion. Samtidigt är sammansättningar med bibehållet a inte helt omöjliga. Ett antal lånord bildar eget mönster, som villaägare, salsatoner och pizzabagare.

Att sammansättningar som svenskalärare har uppstått i skolkorridorerna beror på att eleverna uppfattar sina skolämnen som oböjbara etiketter. De känner att ämnet svenska är något annat än språket svenska och hanterar ordet därefter.

Det handlar alltså inte om att de som säger svenskakurs och tyskalärare skulle ha svårt med sammansättningsreglerna som sådana. De klarar säkert att säga både kakburk, badkläder, svenskhet och tyskspråkig, men gör en distinktion i betydelsen mellan sammansättningar med svenska- och svensk-. På så sätt har de faktiskt ökat nyansrikedomen i språket, och den senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista tar upp svenskalärare som variantform.

Att så många reagerar så starkt mot den nya formen beror säkert på den etablerats bland barn och uppfattas som ”sandlådespråk”.

Formen är alltså inte allmänt gångbar och inte heller så vanlig i skrift. En allmän webbsökning ger dubbelt så många svensklärare som svenskalärare och i tidningstexter är svensklärare tio gånger vanligare, även om Journalisten gör sitt till för att påverka statistiken.

Ett annat uttryckssätt som retar många är när ordet själv används i betydelsen ensam som i ”Jag var själv hemma”. Även det härstammar från skolgårdsmiljö och irriterar många som uppfattar det som en omogen felsägning eller felskrivning. Ska det vara så svårt att lära sig att den som gör något själv gör det på egen hand, utan hjälp, medan den som gör något ensam gör det utan sällskap?

Men även i det fallet går förklaringen säkert djupare än så. Många undviker ordet ensam därför att det har en beklagansvärd klang. Det är synd om den som saknar sällskap. Däremot går det bra att välja att leva som singel eller att vilja vara för sig själv en stund. Uttrycket ”vara för sig själv” har efter hand kortats ned till ”vara själv”. Ordvalet speglar samhällets värderingar. Den som vill slippa medlidande säger hellre att hon gick själv på restaurang än att hon gick ensam.

Från barn och dårar får man höra sanningen, sägs det. Om barnens uttryck faktiskt fyller luckor i svenskan kommer de så småningom att växa in i standardspråket. Men ännu är de knappast mogna nog att släppas in i spalterna.

Eva Mårtensson

mediespråkslärare

vid Mittuniversitetet