Spårrånaren väckte näthatet
Något håller på att hända med hur vi ser på gränserna för integritetskränkning. Gör den ständiga hetsen på nätet oss mer tåliga?
I min förra krönika undrade jag om män är mer lättkränkta än kvinnor, eftersom statistiken visar att dubbelt så många män som kvinnor anmäler tidningsartiklar till PO.
Statistiken grundar sig på den kodning som görs av varje ärende. Jag har sammanställt kodningarna för de första hundra ärendena i år och jämfört med de första hundra ärendena för tio år sedan.
Förra texten handlade om vem som anmäler. Nu gäller det vad klagomålen handlar om.
Det är en osäkrare statistik. Att avgöra om det är en man eller kvinna som klagar är ganska lätt. Att avgöra om ilskan beror på att man inte fått komma till tals eller om sakuppgifterna är fel kan vara svårare att bedöma. Ändå finns det intressanta iakttagelser att göra ur materialet.
Flera faktorer ligger stabilt mellan åren. Så är "Tidningen har fel i sak" den vanligaste orsaken att anmäla. Det gällde 55 av de 100 ärendena 2002 och 51 i år. Att vad tidningen skrivit är "nedsättande" gällde för 37 fall då och 38 nu.
I särklass störst skillnad är det under beteckningen "integritetskränkning". För tio år sedan angav 51 klagande att det var en orsak till anmälan. I år bara 16.
Naturligtvis skulle det kunna förklaras med att tidningarna blivit så mycket bättre på att respektera gränsen för enskilda människors identitet. Det är en lockande tanke, inte minst för att det skulle vara ett belägg för att det pressetiska systemet gör verkan.
Men egentligen tror jag inte det. Om man kan se en utveckling går den, åtminstone för vissa grupper, i fel riktning. Jag tänker till exempel på TV-kändisar, artister och fotbollsspelare som i dag får finna sig i ett intresse som inte begränsar sig till deras verksamhet utan också skär rakt in i deras privatliv. För att bara ta ett exempel: Gunde Svan och hans problem med sjukdomen twar.
Snarare tror jag att något har förändrats i samhället, i tonen för offentligt umgänge. I dag har spyan, hatet och angreppen på enskilda personer blivit en del av vardagen, till exempel i kommentatorsfälten. Kanske har det härdat oss.
För en vecka sedan hamnade jag i storm. Jag hade skrivit en text i Medievärlden där jag ifrågasatte att DN publicerade en opixlad bild av tunnelbanerånaren. Jag konstaterade också att pressetiken faktiskt inte sätter stopp för sådana publiceringar om personen det handlar om kan anses farlig – och sökte en diskussion i frågan.
Det skulle jag inte ha gjort.
På några timmar dök det upp drygt 50 inlägg på tidningens hemsida och tråden stängdes eftersom angreppen gått över styr. Och likadant såg det ut i min mejlbox där några av de mer välformulerade inläggen löd:
"Dig skulle man supa apradar och sedan kasta ner på spåren. Idiotjävel!"
"Din patetiska jävla Svenskhatare,tattaren får vad han förtjänar!!!!!!!"
För tio år sedan hade jag nog känt mig kränkt eller åtminstone lite illa till mods. I dag är det en självklar del av att arbeta i offentligheten och det är lika bra att vänja sig.
Låt oss säga att min teori stämmer, att näthatet gjort oss tåligare för integritetskränkningar. Är det bra eller dåligt?
Tolerans, respekt för motståndaren och samtal som medel för konfliktlösning är något som utmärker civilisation. Näthatet är den mörka sidan.
OLA SIGVARDSSON
Fotnot: Efter en debattartikel om bildpubliceringarna på spårånaren på Medievärlden hotades Ola Sigvardsson. Läs mer här.
