Specialistreportrar borde tjäna bättre än mellanchefer
Att arbeta som journalist har under många år ofta betytt att man varit generalist. En allmänbildad och stilsäker skribent har varit vad som efterfrågats på de flesta redaktioner. Det viktiga har varit att man kan en hel del om många saker och haft förmågan att snabbt sätta sig in i nya saker tillräckligt bra för att kunna skriva en artikel. Inte nörda ner sig och krångla till det i onödan, utan renodla det viktigaste och vinkla på det.
Coronakrisen har satt fokus på varför det sättet att se på personalens kompetens blivit allt mer obsolet. Nu behövs det specialister som kan kritiskt granska och dra slutsatser om vad epidemiologer, matematiker och forskare säger.
Reportrar som inte kan allt – men är oerhört bra på vissa saker.
Det är inte särskilt svårt att få tag på grundläggande fakta om nyheter, sport, politik eller samhället i stort. Informationen finns ofta att tillgå gratis från traditionella medier, sociala medier eller andra öppna källor.
Medierna var sena med att förstå att den typen av allmängiltigt innehåll har allt mindre värde i affärsmodellen. Varför betala för något som ändå finns gratis? Och varför betala någon för att skriva det som ändå blir stulet/kopierat inom några minuter?
Vad som däremot är värdefullt är den fördjupning som kunniga och specialiserade journalister kan skapa. New York Times briljante 66-årige prisbelönte medicinreporter Donald G. McNeil Jr förklarade långt före – vi snackar veckor – de flesta andra konkurrenter hur coronakrisen skulle komma att utveckla sig. I Sverige har specialisterna Amina Manzoor och Emma Frans gjort motsvarande jobb för Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.
Både DN och Svenskan har en affärsstrategi som går ut på att sälja digitala prenumerationer med kvalitetsjournalistik som handelsvara.
Jag arbetar med ekonomijournalistik, där brukar vi tala om att innehållet ska vara ”affärskritiskt”. Alltså hålla en så hög klass att den som tar del av det efteråt ska kunna fatta beslut om att genomföra eller avstå från en affär. Jag tror att medierna i ännu högre grad måste tänka så om sitt material inom alla bevakningsområden för att kunna behålla sin relevans och trovärdighet.
Frågan är dessutom om inte medierna borde omvärdera vilken kompetens som är mest betydelsefull. Vissa mellanchefer kanske har orimligt hög lön jämfört med de personer – specialisterna – vars produktion och varumärken är helt avgörande när gratisläsarna ska konverteras till digitala prenumeranter som generar inkomster i många år.
Att höja specialisternas status och lön borde vara en följd av hur affärslogiken har förändrats de senaste åren. Många medier talar ofta och gärna idag om vägen framåt handlar om att erbjuda ”kvalitetsjournalistik”.
Det låter ju bra – men ibland är mediehusen bättre på att låsa in sitt innehåll än att verkligen se till att det finns något som är värt att lägga i kassaskåpet.
Jag är mycket medveten om att det är svårt att dag efter dag skapa affärskritiskt innehåll. Eftersom man ganska ofta misslyckas – knäcken spricker på journalistlingo – måste man hela tiden arbeta med flera parallella projekt. Vilket kostar ännu mer tid och pengar.
Men kostnaden för att inte erbjuda tillräckligt hög nivå på journalistiken är avsevärt högre. Ett misslyckande betyder nobben från både läsare och annonsörer, och i slutändan att man tvingas stänga butiken.
Medierna åtnjuter enligt alla mätningar lågt förtroende hos allmänheten, även i tider när intresset för medier, som i coronakrisen, är rekordhögt. Men ett sätt att höja förtroendesiffrorna är att ha de bästa experterna.
Om staten menar allvar med de vackra orden om mediernas viktiga roll för demokratin borde man ta fasta på den här utvecklingen och skjuta till stora medel för att höja kvalitén på journalistiken.
Varför inte skapa en fond och utbildningar för att vässa specialisternas kompetens tillsammans med de ledande svenska universiteten? I stället för att dela ut presstöd som konserverar en redan problemtyngd bransch.
