Split-run-cover. Ett sätt att fånga läsaren!
Hur många gånger har man inte stått i i pressbyrån, låtit blicken vandra fram och tillbaks bland magasinen i tidningshyllorna, tills man fastnat…fått ögonkontakt med just DET magasinet. För är det inte så de tänker…de som gör omslagen?
Ögonkontakt med personen på omslaget först och främst. Sedan färgerna. Sedan omslagspuffarna som säger: Så får du…, här hittar du…, vi listar de bästa… och så vidare.
Det uppstod en förvirring inne på pressbyråerna bland tidningshyllorna förra året. En dag gick jag som vanligt in där för att köpa tidningen Bon, men upptäckte att samma nummer plötsligt fanns med tre olika omslag. Split-run-cover som det kallas (vilket är den amerikanska termen skapad av Condé Nasts Vanity Fair).
Bon sa om sin nya omslagseffekt att det var en hybrid av de tre olika kategorier som tidningen representerar, det vill säga: Konst, mode, teknik. Tyvärr så uteblev min dejt med magasinet Bon den månaden. Kanske var omslagens budskap lite för grumliga, inte tydliga nog för attt appelera till mina sinnen just den gången. Sorry Bon! Annars är ett split-run-cover en häftig idé att fånga läsaren med.
Av någon konstig ödets nyck så dog the king of pop, Michael Jackson, och den fallna ängeln Farrah Fawcett samma dag förra året. Vanity Fair gjorde då ett split-run-cover med Farrah Fawcett och Michael Jackson (finns fortfarande att köpa på e-bay), vilket visade sig vara en lysande idé. Ett briljant exempel på hur man fångar läsare.
Ett sjukare och inte så lyckat (i mina ögon) exempel på ett split-run-cover kom för några månader sedan då engelska LOVE MAGAZINE hyllade the theme of Fashion Icons, genom att låta modellikonerna Kate Moss, Naomi Campbell, Amber Valetta, Lara Stone, Natalia Vodianova, Daria Werbowy, Jeneil Williams och Kristen McMenamy posera nakna på åtta olika omslag, alla i samma pose, och i en liten ruta till höger på omslaget kunde man läsa om deras kroppsmått. Syftet med detta omslag var enligt LOVE MAGAZINES chefredaktör Katie Grand att visa hur olika deras kroppar var trots att de var supermodeller.
När jag visade några väninnor dessa omslag sa de: ”Men herregud, de ser ju exakt likadana ut”. ”Japp, de ser exakt likadana ut”, svarade jag. Faktum är att jag tror att just detta nummer sålde ganska bra genom att locka läsaren med flera omslag av nakna modellikoner och en text om att deras kroppar skulle vara så olika. Vilken normal läsare som helst kunde ju se att de alla såg likadana ut, men texten ville liksom twista ens hjärna i en riktning att tro att: ”Oh ja, det finns modeller som har lite större mått, är lite rundare… Eh?” Och var är Beth Ditto när man behöver henne tänkte jag.
Beth Ditto, fetto-sångerskan från Gossip. Beth Ditto som också poserat naken på omslaget för LOVE MAGAZINE. 2006 berättade hon för NME Magazine att hon då hon var liten någon gång ätit ekorrar. Som om det var skälet till hennes fetma. Om LOVE MAGAZINE hade gjort ett split-run-cover med Beth Ditto med omslagspuffar som: ”Jag har ätit ekorrar… därför är jag fet”, så hade jag köpt alla nummer i ren protest mot de stereotypa omslag som ständigt roterar på tjejmagasinen. Omslag med slimmade halvnakna kvinnokroppar. Omslagspuffar som ständigt säger: Så får du den kropp du vill ha…, här hittar du billiga designermärken på webben…, vi listar årets bästa smink… och så vidare.
Anyway, just nu gillar jag split-run-cover idén. Som en rolig liten överraskning någon gång åt läsaren. Och jag kan inte låta bli att gilla Amelia Adamo som ständigt exponerar sig själv på omslaget till M-magasin.
Annelie Babitz
P.S. En annan fundering jag har om omslag är varför min hjärna skriker: Nej, nej, nej… när den ser ett interiörmagasin med människor på omslaget. Människor som sitter i designstolar, eller strövar omkring i ett ultradesignat kök. Människor på omslagen till interiörmagasin är något vi inte haft i Sverige tidigare och jag känner fortfarande ett inre motstånd att köpa dessa. Bort med människorna! Jag vill ju se den där schyssta designstolen i sin helhet.
