Sportjäv är inte en bagatell

Men samtidigt anser många att SVT har en mer reell jävssituation på annat håll i organisationen – på text-TV-redaktionen – som man aldrig ägnat en tanke. I åratal kan den ha påverkat nyhetsvärderingen, och nästan lika länge har SVT känt till den. Men eftersom det i detta fall ”bara” handlar om sportjournalistik, och eftersom jävsanklagelserna bestått i något så banalt som att en medarbetare verkar ha låtit sin kärlek till en fotbollsklubb grumla det publicistiska omdömet (vilket dessutom i princip endast upptäckts av andra sportgalningar…) har SVT tagit lätt på kritiken från uppretade text-TV-läsare; betraktat dem som inbillningssjuka.

Jag kan förstå det. Inte bara för att detta slags ”sportjäv” brukar vara bagatellartat, utan också för att det är så pass integrerat med normal sportjournalistik. På lokaltidningar är det legio med reportrar som jublar på pressläktaren över det egna ortslagets målskördar, och vinklar rena kampanjjournalistiken till dess fördel. Och i riksmedier är det en självklarhet även för landets ledande sportjournalister att ha en chauvinistisk hållning när man rapporterar om landslagen eller om svenskt deltagande i VM och OS.

Så även om det i åratal stört också mig att en lite väl uppenbar Hammarbysupporter och veteran på SVT Text gäckat lika fanatiska motståndarsupportrar med journalistiskt tveksamma busstreck har jag aldrig haft en tanke på att ta upp det i en krönika. Den enda orsaken till att jag ens tagit notis om det är ju att jag själv är insnöad AIK:are… Därtill öppet jävig vid de tillfällen då jag skrivit om ”min” klubb (i form av obetalt ideell medverkan på dess hemsida).

Annons

Dessutom handlar den här typen av rivalitetsflirtande journalistik oftast inte alls om ”klubbjäv”, utan om rutinerade skribenter och redaktörer som vet att lite extra hets i rubriker och ingresser ger tusentals fler klick på hemsidan och hundratals fler kommentarer jämfört med om de förhållit sig oförvitligt neutrala. Det är ett grepp fullständigt i fas med fusionen mellan pappers- och webbjournalistik; som garanterar tidningssajterna konstant och stor läsarinteraktion.

Men kanske har vi ändå tagit lite för lätt på det destruktiva i hetsen. Kanske borde redaktionerna lyssna lite mer uppmärksamt när klagande läsare upplever sportjournalister som partiska, hånfulla och medvetet provokativa.

Det som får mig att undra är Aftonbladets stora urspårning i den här machofärgade traditionen: Lasse Anrell, ledande sportkrönikör i landets största dagstidning tillika välkänt högaktiv Hammarby-supporter, har i år drivit hård kampanj mot AIK och Djurgården för deras huliganproblem – samtidigt som han på bild poserat iklädd Hammarbyhuliganernas T-shirt med texten ”Krita en 5:a”.

Det är omdömeslöst nog att han i sin yrkesroll (den publicerade bilden togs under fotbolls-VM i Sydafrika) bär en tröja vars textfras är slang för att tigga fem gram droger. Än värre att han inte är ovetande om att det är Hammarbys ökända huligan-firma BBS som ligger bakom tröjan. Redan 2008 hyllade han deras blogg som en av sina favoriter med motiveringen ”Den kanske inte är helt politiskt korrekt, men ofta mycket rolig”.

Men allra värst är hela summan av Anrells olika uttryck av missriktad klubbkärlek.

Huliganerna kritar sina femmor för att bli höga under sina läktarupplopp och slagsmål. Att Anrell offentligt torgför denna huliganslogan i både en krönikehyllning och på bild är en direkt legitimering av hela denna kriminella subkultur, och både hans och Aftonbladets trovärdighetsjälvmål i läktarvåldsdebatten. Senast för ett par veckor sedan vinklade Anrell en krönika på att AIK eller Djurgården borde åka ur elitserien i hockey som lösning på huliganproblemet – medan han i en intervju med en Hammarby-supportersajt klagade över att Hammarby fått för höga huliganböter…

Aftonbladets sportsidor och sportsajt fylls dagligen av rubriker och vinklar som exploaterar supporterrivaliteten; man hårdvinklar både för och emot de största och mest ”hatälskade” klubbarna vilket maximerar antalet klick, kommentarer och länkar. Och överst i denna hierarki av snackismaterial står huliganproblematiken. Efter varje artikel i ämnet rasar kriget även bland läsarkommentarerna. För en sportredaktion som på allvar vill kritisera klubbarnas och samhällets sätt att hantera huliganismen är just detta en sorglig paradox som man borde vilja försöka undvika.

Aftonbladet och Lasse Anrell gör i princip tvärtom, gängar samman den vanliga klubbrivaliteten med huliganismen på flera nivåer.

Kanske borde vi – hur förtjusta vi än är i sport och därmed även i sportjournalistikens egna lagar – försöka inse att extremfallet Anrell ändå bara är en konsekvens av att klubbchauvinismen är så journalistiskt rumsren, så allmänt utbredd och värnad, så sällan problematiserad på svenska redaktioner.

En orsak till detta är att det alltid, och med mycket fog, går att hävda att de läsare som tar åt sig för att ”deras” klubb blir förfördelad läst artiklarna som fan läser bibeln; de övertolkar och läser in inbillade undertoner.

Å andra sidan är samma mediekonsumerande sportfans samstämmiga i sina åsikter om vilka sportjournalister som är opartiska, och i sin uppskattning av dessa.

På 1900-talet visste alla att Lars-Gunnar Björklund älskade sitt Djurgården, men ingen AIK:are eller hammarbyare läste någonsin in insinuationer i hans rapportering. I dag vet alla att Lasse Granqvist är AIK:are, men även djurgårdare och hammarbyare älskar honom för att han förmår vara neutral när han gör sitt jobb – och just därför har han två år i rad vunnit Sveriges främsta sportjournalistiska popularitetspris, Guldskölden.

Med andra ord finns det, även bland oss klubbfanatiker av alla färger, ett uppdämt behov av en pånyttfödd sportjournalistisk opartiskhet. Och det som kännetecknar våra mest kända opartiska sportjournalister är att de skolats inom public service.

Kanske borde SVT ta tag i sitt lilla problem på 300-sidorna på text-TV, trots allt?