Sportjournalistiken bättre, men måste tåla kritik

Det kan tyckas som en vidöppen dörr att vandra in genom, men varje gång jag får ett nummer av Offside i näven blir jag alldeles glad: man letar story i stället för matchreferat, söker trender i stället för slarviga avslut. Offside har gjort mycket för att dra dagspressen med sig också, på samma sätt som TV4-sporten en gång i tiden tvingade fram en vässning av sporten i SVT.

Radiosporten har lyft sig trots avsaknad av motsvarnade konkurrens; en krönika om dopningsproblem i skidskytte av Bengt Skött i onsdags kväll var helt lysande i sin blandning av sakkunskap och distanserad analys, för att ta ett nyligt exempel.

Annons

Men med det sagt – får man ändå drista sig till att kritisera just sportjournalistiken?

Det finns ju en del jobbiga frågor att ställa om journalister. Som till exempel:

• Varför är så många (inte alla) sportjournalister ofta (inte alltid) mindre journalistiska i sitt arbete än andra journalister?
• Det finns andra likvärdigt provocerande frågor att ställa om andra genrer, som till exempel de här:
• Varför tror så många ekonomijournalister att de är så viktiga?
• Varför tror så många fotografer att de inte behöver bry sig om hur de är klädda i olika sammanhang?
• Varför tror så många kulturjournalister att de har så stor inverkan på samhället, när de i själva verket mest skriver för en direkt smal publik?
• Varför tror så många ledarskribenter att det inte är det minsta förvirrande för läsekretsen med journalister som har så vitt skilda uppdrag som till exempel politiska reportrar och ledarskribenter?

Och så vidare och så vidare. Men jag tänkte alltså ägna mig åt sportjournalisterna den här gången. Stör du dig mer på någon annan genres företrädare? Krönikörerna i tidningen Journalisten? Utmärkt. Skriv en krönika om det.

Jag måste nu först citera Jesper Högström i sådan omfattning att det snuddar vid brott mot citaträtten. Här, minus angreppen på namngivna journalister, från fotbollsbloggen Tre Hörnor Straff i augusti. Läs noga:

”Om folk inte längre behöver journalisten som tolk och filter utan kan starta sin egen blogg minskar behovet av traditionella medier. En ganska självklar utveckling, och jag undrar hur den kommer att påverka sportjournalistiken. Där har nämligen insattheten varit det ständiga argument som använts för att försvara en usel intellektuell och språklig kvalitet. … Om Rydström, Pontus Wernbloom och bröderna Elm å ena sidan och Grönvita sidan upp å den andra bildar skola och gör det möjligt för spelare respektive supportrar att tala med egen röst utan att behöva nån analfabet som tolk? Det skulle givetvis behövas analytiker och kommentatorer ändå, men kraven på dem skulle åtminstone höjas, så att stilistisk förmåga och humor inte blev nån form av bonusvärde, utan en förutsättning för att kunna verka i branschen.”

Jesper Högström har smärtsamt rätt.

Jag är mer än genomsnittligt sportintresserad, och jag är trött på att höra dåliga tv-frågor och en referatjournalistik som särskilt i direktsändningar är så späckad av klyschor att någon motsvarighet inte finns någon annanstans.

Varför är det så här?

En teori är alltså att nyhet värderas högre än analys i varje läge. Analys kräver eftertanke och formuleringskonst. Nyhet kräver telefonbok.

En annan teori är att inträdeskraven på sportsidorna för att skriva division fyra-referat är lägre än andra inträdeskrav. Det vet jag eftersom jag själv har skrivit sådana referat under mina tonår. De värker som öppna sår i min klippbok. Men de släpptes igenom – för det var ju bara sport. Det var inte så noga. Genren värderades helt enkelt inte tillräckligt av ansvariga.

Jag menar alltså att redaktionsledningar landet över behöver uppvärdera sporten – men inte nödvändigtvis i kronor och ören, utan i kravställande. Det är bara uppenbart, inte minst vid en internationell jämförelse, att det ännu är en bit kvar till den nivå läsarna har rätt att kräva, en nivå där fler av de bästa berättarna väljer sporten för dess unika möjligheter att skildra människor, händelser och äkta passion.

Har jag fel? Kanske det. Men varför lämnar fansen oss i så fall, och startar eget för att få veta tillräckligt mycket om sina favoritlag?

Det är i framgång man ska göra förbättringsanalysen, inte tvärt om. Svensk sportjournalistik är bättre än någonsin, över hela linjen. Alltså är tajmingen perfekt, precis just nu, för öppna frågor om hur man tar nästa steg.