Ständigt tidningsfria dagar i USA
– Jag läser inga tidningar längre. Inte efter jag jobbade på Time-Warner. Dom har för mycket fel.
Jag satt i en bil i USA, med en vän och fastighetsmäklare, som är smart på det där pragmatiska amerikanska sättet. Mina protester fick snabbt svar:
– Men herregud, ska inte det som står i tidningarna vara rätt? Jag vill inte lägga ner en massa tid på saker som inte är sanna.
Jag blir irriterad över den där läsfientligheten. På ett svårbestämt, malande sätt. Ett skäl är resonemanget är synbart rimligt. Journalister gör fel, ständigt – och som generalister är vi ofta okunniga om de specialområden vi råkar ramla in i. Men jag tror inte för ett ögonblick att min vän gav uttryck för något beundransvärt bondförnuft. Det handlar helt enkelt om stolt okunnighet, ett sätt att göra kaxig ideologi av vad som i grunden är ointresse.
För den som avfärdar journalistiken för att den ibland, eller alltför ofta, innehåller fel kan likväl avfärda all skriven kunskap och litteratur för att man har hittat fel eller fel attityd i vissa böcker. Det är orimligt. Retoriken visar en hållning som är alltför vanlig i USA. Den brukar också locka fram mina allra sämsta, europeiskt överlägsna sidor, jag gör min engelska så brittiskt snipig jag kan, strör sarkasmer kring mig och ställer insinuanta frågor om vad mina USA-vänner tycker om de senaste årens skilda utveckling i Slovenien, Slovakien och Slavonien.
Men jag tror faktiskt att det finns underliggande skäl till att när amerikaner ofta använder ordet "ignorant" (ung: okunnig) om folk som har ett korkat beteende, medan vi i Sverige och Europa använder ord motsvarande "dum". "silly" eller "stupid". Min tes är att det beror på att folk i Europa som uppför sig korkat i högre grad faktiskt är korkade, ointelligenta, medan de i USA som uppför sig korkat ofta kan vara i grunden högt intelligenta – men av olika skäl är ointresserade, okunniga och frånkopplade. För i Europa finns en offentlig arena där folk automatiskt utsätts för kunskap om omvärlden. I USA lever många däremot i sina bilar, hem och kabelkanaler och offentlighetens diskussioner rör inte dem. Den lilla världen, familjen, kyrkan, gänget, är deras.
Samhället är någon annans. Och någon annanstans.
Ta George W Bush, välutbildad, från privilegierad familj, han presterade (vad jag vet) väl i skolan. Samtidigt uppvisade han ofta en förbluffande okunnighet, och blickade mot världen med oförställt naiv enfald. I USA är skillnaden mellan bildning och utbildning – mellan allmänbildning och kompetens – ofta stor.
Det är ingen tvekan om att Obamas budskap, som 2009 besjälar USAs huvudstad på ett påtagligt sätt, är ett uppbrott från detta. Ett löfte om ett USA som inte är uppdelat mellan å ena sidan de högutbildade specialisternas professionella sfär och å andra sidan den det materialistiska, individualistiska eller familjära bubblor många andra lever i. En dröm om en gemenskap, som ligger på ett djupare och mer vidsynt plan än flaggan, Bibeln och nationalsången.
Men om dagspressen även i Europa långsamt men stadigt träder tillbaka från sin centrala roll, i vilken mån kommer det att utarma samhällets kapital av ett kvalificerat offentligt samtal?
Är det rentav så att den kris pressen befinner sig även hotar att utarma de europeiska samhällenas gemenskap? Kommer européerna att vegetera framför TVn och få sin bildning framför "A shot of love with Tila Tequila"?
Journalistiken kallas ibland den tredje statsmakten, trots att den till stor del är privatägd. Om den privatägda pressen inte förmår vara medium för att ge en rimligt kvalificerat, professionellt och folkligt anpassad bild av omvärlden, måste samhället då inrätta andra offentliga medium för detta?
Jag klarar inte att ens försöka gissa svaren på de där frågorna. Men jag anar att pressens tillbakagång som statsmakt kan kräva att offentligt finansierade public service-medier kan behöva inrättas på fler ställen än i dumburken framöver.
Paul Frigyes
PS1: Stora skaror av sympatisörer strömmade till Piratpartiet efter piratdomen och valresultatet förvånade mig föga. Men PPs retorik har blivit mer paradoxal, på senare tid, man talar nu om att det egentliga uppdraget är integritet – inte fildelning. Jag sätter ett basbelopp på att PPs unga kärnväljare brinner långt mindre för integriteten på nätet (vi talar Big Brother-generationen här) än för gratis & fritt. En framtida schism kan redan anas i kontrasten mellan de svartklädda PParnas stökiga anarko-uppsyn och Falkvinges rosa skjortor och kotlettfrilla.
PS2: En gång i tiden ledare var tidningens finaste plats. Men bloggrevolutionen har det gått inflation i genren. Åsikter – välgrundade eller bara ilskna – finns, gratis och i övermått, och bloggosfären är därvidlag som en enda stor kollektiv psykoterapi-session. Många rullar ut sina politiska projekt (allt ilsknare ju senare på dygnet det är). En blogg, med färsk research, nya fakta och relevanta sammanställningar vore den stora journalistiska bloggrevolutionen. Fast sånt vill man ju ha betalt för, bevars…
