Stenarna i glashuset

Vi var nog många som ännu inte riktigt hade fattat vidden av katastrofen i Asien när de första anklagelserna mot regering och myndigheter för att inte ha fattat vidden av katastrofen i Asien började slungas fram i medierna.

I min egen skalle tror jag att polletten ramlade ner någon gång under annandagens eftermiddag, när vi under en bilresa genom ett helgstilla Sverige sakta började smälta innebörden av en telefonintervju i lunchekot med ett svenskt ögonvittne i Phuket som med hårresande saklighet hade rapporterat om bortspolade hotell och kringvirvlande människomassor. Till vilket hade fogats den lakoniska informationen om att en smärre svensk småstad för tillfället vistades i området. Likväl förblev annandagskvällens förkortade helgsändning i Rapport en förkortad helgsändning utan minsta tecken i programtablån på att ledningen för Sveriges Television och dess helglediga journalister ännu hade fattat vidden av katastrofen.

Jag förstår dem. Liksom jag förstår alla de politiker och tjänstemän vilkas huvuden vi omedelbart krävde på ett fat för att de inte reagerade tillräckligt snabbt och adekvat. Liksom jag förstår varför det tog en stund också för mig att till fullo fatta vad som hade hänt.

Kanske gör jag det inte ännu.

bryt

För att vi människor ska kunna göra oss en föreställning om en händelse måste vi ha något att referera till. Vi måste ha tillgång till bilder och begrepp och minnen och erfarenheter som kan göra händelsen verklig för oss. Till monsterjordbävningen och tsunamivågen i Indiska Oceanen hade vi inga referenser. Ingen svensk i modern tid hade någonsin behövt föreställa sig högar med hundra- eller tusentals döda svenska medborgare i ett land på andra sidan jordklotet. Ingen svensk i modern tid hade därmed någonsin behövt föreställa sig vad svenska myndigheter i ett sådant läge måste ha beredskap för att göra. Allraminst svenska myndigheter med en månghundraårig och huvudsakligen respektabel tradition av att utreda först och handla sedan.

Kanske var det därför som jag med växande avsmak noterade hur mediestenarna mer eller mindre automatiskt började vina runt huvudet på alla de mer eller mindre oförberedda ”makthavare” som undan för undan måste ha fått klart för sig att de hade förstått för sent och som när de väl hade förstått också hade förstått att allt de nu kunde och måste göra inte skulle kunna avvärja den ofattbara katastrof som redan inträffat och som ingen mänsklig makt i världen hade kunnat förhindra eller på ett avgörande sätt lindra (ett tsunamivarningssystem hade kunnat rädda liv på Sri Lanka men knappast på Sumatra).

bryt

Det fanns förvisso mer än nog av mänsklig vrede och tillräckligt med exempel på byråkratisk otillräcklighet för att förse den mediala stenkastningsmaskinen med all den ammunition som den hade kunnat önska sig. Men vad medierna önskar sig är inte alltid vad journalistiken kräver. I det här fallet krävde journalistiken en balansgång mellan den instinktiva impulsen att hitta någon att ställa till svars och den självreflekterande insikten om att det huvudsakliga brottet den här gången var bristen på fantasi och inlevelseförmåga – och att det brottet begicks av oss alla.

I Expressen anklagades utrikesminister Laila Freivalds (ingen mediefavorit direkt) för att ha ljugit om att inte ha förstått katastrofens räckvidd på annandagen eftersom hon redan då hade fått ett fax från vår ambassadör i Bangkok av vilken hon borde ha förstått vad som hade skett.

Jag läser den faxade rapporten från ambassadör Jonas Hafström och måste medge att jag inte heller hade förstått. Jag tror heller inte att ambassadören ännu hade gjort det. ”Hotell i närheten av vattenlinjen har fått skador av vågorna”, skriver han. ”Uppgifter från området ger vid handen att det finns många skadade. Uppgifter om dödsoffer förekommer också”.

På annandagskvällen gick Laila Freivalds på teater. Det borde hon inte ha gjort.

På annandagskvällen sände Rapport en oförändrat förkortad helgsändning. Det borde man inte ha gjort.

Vi borde inte heller ha kastat sten i glashus.

Göran Rosenberg