Stoppa de skröpliga skribentspillrorna
Stofiler kan i regel inte rumstera om alltför mycket i debatten utan att ifrågasättas – minns hur intellektuellt avklädd Alf Svensson blev sedan han lagt sin legendariska riksdagsmotion om piratkopiering i höstas. Men ett intressant undantag utgörs av journalistiska stofiler som före pensioneringen varit så tunga pressmoguler att de alltjämt har både carte blanche på debattsidor och någon sorts kårandlig immunitet.
Stofiler kan i regel inte rumstera om alltför mycket i debatten utan att ifrågasättas – minns hur intellektuellt avklädd Alf Svensson blev sedan han lagt sin legendariska riksdagsmotion om piratkopiering i höstas.
Men ett intressant undantag utgörs av journalistiska stofiler som före pensioneringen varit så tunga pressmoguler att de alltjämt har både carte blanche på debattsidor och någon sorts kårandlig immunitet.
Kanske vill man bara låta farfar sitta i fred i gungstolen. En rofyllt knirkande tystnad är vad som brukar omge Bo Strömstedts sporadiska, men ändlösa, mischmaschkrönikor i Expressen, som påstås handla om något dagsfärskt men bara lyckas fokusera på finlandssvensk poesi och sonen Niklas unikt begåvade konstnärssjäl.
Nu har Strömstedt fått konkurrens i terapisalen. Bertil Torekull är uppe och går. Med snickarglädje och intetsägande insändarpompa författar han små debattepos om Carl Bildts bloggande, dagspressens kris och Otto Sjöbergs etiska skärseld. På Svenska Dagbladets Brännpunkt-sida tillåts han skalda så här banalt:
”Otto Sjöberg rekryterades från det under Larsson så välskötta Aftonbladet. Ljusår från de fis- och finkulturella boningar där trollkarlen Strömstedt gått hem, hade Sjöberg dock lärt sig folkligt bred journalistik, kvällsbladens olidligt lönsamma lätthet.”
Än värre var hans pompösa DN Debatt-drapa den 20 mars om tidningar kontra internet – en fråga som enligt Torekull ”rymmer demokratiskt sprängstoff” därför att ”alla nyheter ska genast ut på nätet (papperseditionen har inget första-tjing och berövas därmed en konkurrensfördel), och tillträdet till de flesta nätsidor är – tills vidare – gratis, så följdfrågan är lika logisk som problematisk: Varför betala för det tryckta om man kan få allt kostnadsfritt elektroniskt?”
Man stirrar på tidningens datum (och det står verkligen 2007, inte 1995) innan man fortsätter till den spännande slutsatsen:
”Hur ska det virtuella barnet få växa lyckligt utan att äta sin materiella moder ur huset? Genom att tidningarna satsar på vad de kan bäst – på Ordet, på läsupplevelser, lika välskrivna som initierade, roliga och seriöst fördjupande.”
Jag läser dagligen dussintals bloggar som är långt mer välskrivna, initierade och fördjupande än detta 1900-talsdravel. Ett debattredaktörkrav på Torekull borde vara att han först läser in sig på den nätjournalistik han vill debattera (och han borde väl passa på nu när det ”tills vidare är gratis”).
Men värst är Sydsvenskans Jan Aghed, en skugga av sitt forna jag som landets ledande filmkritiker. Trots att han förlorat både passion och (samtida) kunnande har han en obegriplig särställning på kultursidorna. Både läsare och folk i hans redaktionella närhet är upprörda över hur tidningen därigenom omintetgjort sin filmkritiska återväxt och relevans.
När jag i dag läser Strömstedt, Torekull och Aghed kommer jag att tänka på de där pensionerade polisstofilerna i TV-deckare, som i en kombination av nostalgi och förvirring besöker sin gamla station. De kan inte bidra med något, vill bara vistas där en stund. Strömstedt, Torekull och Aghed, däremot, ska prompt ner på gatan i uniform – utan att fatta hur mycket som förändrats därute.
Många äldre skribenter motas bort från spalterna trots att de fattat att vårda sin relevans. Om det är något som visar vilken stofil dagstidningen blivit, jämfört med dynamiken på nätet, så är det den aningslöst missriktade tyngd som anförtros de skröpliga skribentspillror som inte har anständigheten att anstränga sig.
redaktionschef, Residence & redaktör, Weird Science
