Stora medier sätter agendan
Stora medier befäster stora sanningar. Varumärken, metodik och språk ger stormedier försprång framför frilansande sanningssägare.
"Det är inte längre de stora medierna som sätter agendan." Hur många gånger har du inte läst detta om efter bloggvärldens tillkomst. Efter Gömda-affären – där de sociala medierna spelade en framträdande roll som katalysator – har det tjatats än mer. Men det är fel.
Fortfarande är det de etablerade medierna som sätter dagordningen. Och information från etablerade medier uppfattas fortfarande – rätt eller fel – som mest trovärdig. I dessa dagar upptäcker många bloggare att trovärdighet och genomslag vare sig handlar om tillgång till teknik för att publicera och distribuera – eller ens om sakargumentens tyngd.
Det första är en trivialitet, det andra en möjligen bekymrande orättvisa.
Men mediemakten baseras alltså inte på dessa ting. Integritetsivraren Henrik Alexandersson talar om att bloggare som samverkar i en fråga tillför små delar av fakta och analys till ett "bloggmoln av relevant kunskap". Ungefär som en redaktion, fast mer öppet sökande. Visst kan man se det så. Att samverkande bloggare arbetar som en dynamisk, öppet redovisande virtuell redaktion.
Man kan också se det som ett virtuellt dårhus, som prövar diverse rykten och anklagelser i ett moln av osande retorik.
Vill man vara elak kan man säga att tio rättshaverister framför var sin dator är en bloggpöbel, medan samma personer i samarbete i ett grundlagsskyddat medium är en redaktion för granskande journalistik.
Jag vet inte vem som ska känna sig mest förolämpad av en sådan definition.
Men min poäng är förstås att visa att vad du skriver är inte alltid avgörande, utan var du skriver det. Det finns därför en bestående obalans i makt mellan traditionella, etablerade redaktioner och grupper av enskilda bloggare.
Varför är det så? Tja, Annika Bergström, studierektor på JMG i Göteborg, har i en doktorsavhandling undersökt nyhetsanvändningen på Internet i Skandinavien, och fann att läsarna var så vana vid att tidningarna förser dem med nyheter att de litar till dem på nätet också. Och de som velat utmana de lokala dagstidningarna på nätet har misslyckats.
Det handlar inte om själva mediet, alltså papper kontra nät. Däremot handlar det i viss mån om presentationsform och språk. Det traditionella nyhetsmediets formella språk och nyhetsbehandling är trovärdigare än den ensamme ilskne webbpolemikerns. Dessutom handlar det förstås om upplaga – och att nyheten distribueras till och når många en viss dag. Och sen handlar det om nyhetsmediets ställning i offentligheten – varumärket.
Det är helt enkelt inte förrän det har stått i drakarna, på papper eller webb, som det har hänt på riktigt. Det finns faktiskt också ledarskribenter och kulturjournalister på de stora redaktionerna som beklagar sig över att det är först när det stått på nyhetsplats som det räknas som att det har hänt på riktigt.
Den ojämlikheten fortlever på webben också. Ett torg av åsikter. Och precis som på torget, röster som drunknar i varandra, förvandlas till sorl. Och det är först när stormedierna kört nyheten i den professionella nyhetsmegafonen som det har hänt på allvar. Det förklarar också att många bloggare, som Monica Antonsson i Gömda-debatten – även om de följts av tusentals stödjande inlägg på olika sajter och bloggar på nätet – ändå anser (korr. stycke: "sig tystade och ignorerade") att sanningen inte kommit fram i den mediala offentligheten.
