Strävsam vardag i den farliga förorten

Ja, ungefär så skulle reportaget om ett Sverige som håller på att gå sönder kunna börja: om ett land som inte längre fungerar, om radikal islamism och hur förtrycket av kvinnor bara blir värre och värre.

Det är bara ett problem: så var det inte alls just den här fredagskvällen i den farliga förorten. Den som pratade var VD för den somaliska venture Capital-fonden FURSAD och kvinnan bredvid honom – hon med håret täckt – var forskare på Karolinska och nära kollega med den nyss avlidne Hans Rosling.

Varje dag sker det hundratals, kanske tusentals möten av detta slag runt om i Sveriges förorter: tråkiga, träiga, strävsamma möten där kanelbullar och alltför lite motion utgör den största faran och där någon efteråt kommer att skriva ett protokoll, eller kanske en artikel på en halvintern webbsida.

Annons

Jag minns mitt första besök i Beirut. Jag hade läst om våld och kidnappningar, sett bilder av sönderskjutna hus, mindes inbördeskriget från när jag var liten. Nu skulle jag för första gången själv se den gröna linjen. Det var bara ett problem: den gick inte att hitta. I stället möttes jag av en vacker strandpromenad, nybyggda hotell, snygga restauranger och konstgallerier.

Vem skulle tro mig om jag försökte skriva om allt detta?

I dag liknar bilden av den svenska förorten alltmer den som vi under många år matats med från de skrämmande ”u-länderna”. Och det är inte konstigt. För kaos och förfall är alltid lättare att visualisera än det som faktiskt fungerar. Alla kan skriva ett reportage om ett smutsigt slumområde, men det krävs ett verkligt proffs för att få till stånd en bra och intressant skildring av en revisor som lever ett förutsägbart vardagsliv.

Men vad är sant och vad är falskt? Skillnaden mellan världens länder utjämnas, samtidigt som skillnaderna inom respektive land ökar. Sannolikt har vi fler analfabeter i Sverige i dag än vad vi hade för femtio år sedan, men också många fler högutbildade. ”Revisorn” finns i Sierra Leones Freetown, likväl som på Järvafältet i Stockholm.

Det handlar också om oss själva: vi som älskar globaliseringens vinster i form av billig elektronik och Thailandsresor, men blir upprörda när marockanska gatubarn också vill ta för sig. Vi har helt enkelt placerat oss själva i en globaliseringens glasbur där vi tror att det som sker ”där” inte är något som också händer ”här”. 

Men ska vi berätta om vår samtid så måste vi klara av två saker samtidigt. Att det är stökigt, men också vardagligt lugnt, att romer kan vara förtryckta, men samtidigt förtrycka andra, att de som är värst på att utnyttja papperslösa ofta är personer som kommer från samma land som flyktingen. Och den utnyttjade flyktingen, ja hen är förbannad och tacksam på samma gång och kommer säkert att bete sig på samma sätt mot nästa generation invandrare.

För snart fyra år sedan efterlyste jag journalister som bevakade svenska förorter på samma nyfikna sätt som en kunnig utrikesreporter. Glädjande nog tycker jag att vi nu börjar se mer av just detta, som när Federico Moreno träffar mamman till en av förövarna i den uppmärksammade våldtäkten i Lund.

Därmed inte sagt att man ska vara naiv. Som vit medelklassjournalist går det inte att ge sig ut i stökiga förortssammanhang utan förkunskap och etablerade nätverk, hur ”svenska” vi ändå tycker att dessa områden borde vara. Och när Reuters chefredaktör Steve Adler i början av året skrev att det var dags att bevaka Trump på samma sätt som Robert Mugabwe var det med insikten om att skillnaderna i världen verkligen minskat – men på ett annat sätt än vad vi nog hade tänkt oss.

Samtidigt – vilka möjligheter öppnar inte detta för den journalist som driven av sin nyfikenhet vill beskriva, gestalta – och förklara vår motsägelsefulla tid!