Suhonen klär av fler än Juholt
I en oförglömlig passage i Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt redogör författaren för en kulturartikel han spökskrivit åt partiledaren i Sydsvenskan i september 2011.
Den handlar om en uppsättning av Les Misérables på Malmöperan. Suhonen hade inte själv sett Les Misérables men en Disney-version av Victor Hugos berättelse kom väl till pass. Suhonen skrev den personliga artikeln i Håkan Juholts namn med hjälp av en Kalle Anka-pocket som underlag.
Att avslöja detta kan te sig dumdristigt i överkant – i synnerhet om man som Daniel Suhonen själv är medarbetare på Sydsvenskans kultursidor. Suhonen riskerar inte bara sitt politiska förtroendekapital, utan också sitt journalistiska. Rakel Chukri, kulturchef på Sydsvenskan, har efter bokens utkomst beklagat det faktum att hon blev lurad. Och efterlyser politiker med genuint kulturintresse.
Samtidigt är det befriande att läsa Daniel Suhonens oförsiktiga skildring av sin egen roll i mediedramat Håkan Juholt (Jag gjorde det inför en intervju med författaren i DN). Många har påpekat att Partiledaren som klev in i kylan känns konspirativ, att Daniel Suhonens skildring av socialdemokratins inre liv i vissa passager påminner om Strindbergs ockulta dagbok. Det dunkla i boken gäller dock inte författarens egen roll. Han är, till självskadebeteendets gräns, glasklar med sina dubbla lojaliteter. Totalt transparent. Även om det alltså sker retroaktivt.
Detta är tämligen unikt, i alla fall att det sker så snart efter att samarbetet ägt rum. Vilket själva mottagandet av boken påminner om. Flera politiska kolumnister har redogjort för Daniel Suhonens konspirationsteorier utan att själva redovisa sina partikopplingar. Ta Karin Pettersson, Aftonbladets politiska redaktör. Hon drabbades av mardrömmar av Daniel Suhonens bok. Hon fann hans bild av partiet klaustrofobisk. Hon tyckte visserligen att det var viktigt att öppet diskutera ett av bokens huvudteman – sammanblandningen av PR och politik – men kände sig inte manad att i texten berätta att hon själv var kommunikationschef hos Socialdemokraterna under den period som direkt föregick Håkan Juholts korta partiledarskap. Kanske förutsätts det att läsaren känner till detta. Eller så bedömer Karin Pettersson det som betydelselöst att hon arbetade nära vissa i den krets som Daniel Suhonen pekar ut som Håkan Juholts fiender.
I Fokus kommenterade Irene Wennemo Partiledaren som klev in i kylan. Tur, skrev Wennemo, att det verkställande utskottet till sist lyckades tvinga Håkan Juholt att avgå. Den ståndpunkten delar nog många som läst Daniel Suhonens bok. Ändå hade det varit värdefullt att få veta hur Wennemos egen bakgrund som politiskt sakkunnig på Socialdepartementet och Statsrådsberedningen färgat läsningen. Tio dagar efter att kommentaren publicerades i Fokus blev artikelförfattaren utnämnd till statssekretare hos arbetsmarknadsminister Ylva Johansson.
I sin bok avtäcker Daniel Suhonen en livlig kulturmiddag på Sveavägen 68 med vänsterintellektuella som Åsa Linderborg, Nina Lekander, Göran Greider med flera. Det faktum att Nina Lekander avser att rapportera från middagen på Expressens kultursidor (jag var anställd där då) gör värdarna och vissa gäster oroliga: ”Jag sa till dig att jag alltid är journalist och alltid är redo att skriva”, säger Nina Lekander till Daniel Suhonen. Men hon och alla andra närvarande missade scoopet: att Håkan Juholt läckte hemligstämplade kungaanekdoter från utrikesnämnden.
Partiledaren som klev in i kylan har för avsikt att avslöja banden mellan näringslivet och politiken. Men den bidrar också, direkt och indirekt, till förståelsen av journalistikens band till partiväsendet.
