Svaga bevis ger större krav på bemötande
Ett genmäle kommer alltid oönskat.
Krav på genmäle innebär att tidningen gjort fel. Eller åtminstone att den granskade tycker att tidningens misstag är så allvarliga att man själv måste ta till orda.
Många journalister och utgivare försöker aktivt undvika genmälen. En rättelse bör visserligen utformas i samarbete med den klagande, men ändå har tidningen kontroll. En uppföljande artikel, med en intervju med den förfördelade, innebär också att tidningen bestämmer över upplägget.
Men genmälen innebär ofta en massa problem. Som oöverskådliga textmassor och osakliga angrepp på tidningen. Ändå säger de pressetiska reglerna att man bör vara generös med genmälen.
Denna regel kom att spela en avgörande roll i en av årets mest uppmärksammade fällningar i Pressens opinionsnämnd. Det handlar om kafékedjan Le Pain Français i Göteborg.
Våren 2013 genomförde Göteborgs-Posten omfattande granskning av hur kedjan behandlade sina anställda, framför allt de med lönebidrag. I korthet anklagades bolaget för bidragsfusk. Till exempel hävdade tidningen att personer med sänkt arbetsförmåga anställdes med bidrag, men tvingades arbeta fullt ut – eller mer.
Kritiken riktades mot företaget, men också personligen mot de tre bröder som leder verksamheten.
Påståendena belades i första hand med intervjuer med anställda och tidigare anställda. De flesta anonyma. Bröderna ville inte låta sig intervjuas, utan svarade på mejl, i en blogg och i en egen annons. Deras svar redovisades till viss del av tidningen i uppföljande artiklar.
Sedan följde ett kattrakande om genmäle. Tidningen erbjöd 2 000 tecken. Bröderna sa nej. Inte heller när GP ökade till 4 000 tecken var man beredd att skriva. Kränkningen var så stor och felaktigheterna så många att utrymmet inte var tillräckligt.
I stället anmälde de saken till mig. Både företaget och ägarna som personer.
När jag lusläste artiklarna förvånades jag över att de redovisade beläggen för det påstådda fusket var så svaga. Visst, där fanns de tidigare anställda som trädde fram och en rad anonyma källor. Men egentligen inga handfasta bevis som kunde motivera tidningens höga svansföring.
Men så kan det vara ibland i journalistiken; källorna måste alltid skyddas. Den avgörande frågan för mig var att tidningen redogjort för företagets inställning till anklagelserna och erbjudit genmäle. Jag friade.
Saken överklagades till nämnden. Den avvisade företagets klagomål och menade att dess intressen kunnat tillgodoses av det genmälesutrymme som tidningen erbjöd. Annat var det med bröderna personligen. Anklagelserna mot dem bedömdes som allvarliga – och bevisen svaga:
”Av det material tidningen redovisat kan inte sägas framgå att tidningen haft fog för sina påståenden om fusk eller annan oegentlighet. Påståendena är också så allvarliga att anmälarna på ett tydligare sätt borde ha kommit till tals och redovisa sin syn.”
Tidningen fälldes.
En slutsats är att ju svagare de redovisade beläggen för en oegentlighet är, desto noggrannare måste tidningen vara med att låta den utpekade komma till tals med sin syn. Ett genmäle som inte begränsats till 4 000 tecken kunde ha besparat GP nesan att få en ambitiös granskning fälld i PON.
