Svårt att vara journalist på sommaren
Ibland kan det väl sprätta till av ett litet indignationsbett när jag läser USA-lydiga ledarsidor, eller av ett hugg av hälften beundran, hälften konkurrensångest när det råkar glittra särskilt snyggt på någon kultursida. Eller i Arbetaren eller Internationalen, vilka träget fortsätter sin veckoutgivning.
Visst, vi har stockholmsk dagstidning eftersänd till sommarvistet, men eftersom sommaren är medieletargins högsäsong tycker vi att det är skönare med Ölandsbladets lugnare utgivningstakt på tre dagar i veckan.
Det är svårt att vara journalist på sommaren. Åtminstone för oss som slipper vikarieslava på redaktionerna och dessutom saknar TV och telefonjack till datorn. Ibland kan det väl sprätta till av ett litet indignationsbett när jag läser USA-lydiga ledarsidor, eller av ett hugg av hälften beundran, hälften konkurrensångest när det råkar glittra särskilt snyggt på någon kultursida. Eller i Arbetaren eller Internationalen, vilka träget fortsätter sin veckoutgivning. Hurra för dem.
bryt
Men nä. Om så själve kungen eller Göran Persson kom förbi på vägen skulle jag inte orka leta fram blocket. Var är sekatören, baddräkten, solstiftet nu igen? Kommer ligusterplantorna att klara sig? Är detta ett ogräs eller en larv som leker att den är ärtskida? Ska vi cykla och bada?
Jag bestämmer mig för alternativ mediekonsumtion. De förra ägarna har lämnat en hög med Sköna hem, Elle Interiör, Allers trädgård och Allt om mat från förra året. Vi har lagt dem på dasset, men råkar alltid välja Statistisk årsbok från 1995, Guinness rekordbok 1992 eller Sven Fagerbergs Friheten att älska, 1986 från bibblautförsäljningen (fem kronor styck!) som tidsfördriv under stolgångarna.
Att inte nämna omläsningen av Olof Lagercrantz Min första krets såsom en njutningsfylld hyllning och hågkomst. Har inte blivit så bedrövad över någon publicists eller konstnärs död sedan Karl Vennbergs och Tove Janssons.
Det är faktiskt inte meningen att låta snobbig. Men vi är bara inte vana vid att läsa snygga livsstilsmagasin som vi tror består av hälften annonser och andra hälften textreklam och som ger en komplex. Är detta en fördom?
bryt
Efter dryga månadens tövan öppnar jag så Sköna hem (6/01). Och mirabile dictu – vem är redaktionschef om inte den förträfflige Magnus Palm, vid vars sida jag sorterade post och diskuterade litteratur och skrivardrömmar med i ungdomen. En överraskningarnas man: här skriver han om något så flummigt som österländsk Feng shui-inredning så att man nästan börjar tro på det. Samt rekommenderar underbara 50-talskaraffer och glas till det cocktailparty i bersån som man genast vill arrangera om man bara hade någon. Lär mig nya namn som Reijmyre och Gullaskruf. Dreglet stänker över sidan.
Efter 180 sidors designporr är jag slut men nöjd. Det var ju inte alls så tokigt. För den journalistiska anständighetens skull cyklar jag till Ica Trofast för att inhandla ett färskare exemplar. Men där finns bara Hus & Hem (8/02), som säger sig vara Sveriges största hus- och inredningstidning och firar 15-årsjubileum helt utan min vetskap om dess tidigare existens. Det är mycket man inte vet, och ibland bör man nog skämmas.
bryt
Å andra sidan vet man rätt bra ändå vad som gäller. Alla dessa livsstils-, trend-, shopping- och modemagasin har en påverkanskraft även på sina icke-läsare; och det även på oss som knappt orkar läsa eftersläparartiklarna i dagstidningsbilagorna. Idéerna liksom teleporteras ut över landet, åtminstone inom medelklassen. Jag vet att det är rätt när jag köper bruna 70-talsmuggar på Kjelles loppis (fem kronor styck!) och har uppfattat att ingen vettig människa med God Smak planterar tagetes även om de påstås hålla flugorna borta.
Ä, nu går jag ner och sätter mig i en brassestol och beundrar de rötna, obekväma men snygga trädgårdsstolar (20-tal?) som jag prutade till mig i början av sommaren. De lär säkert vara skitinne. Det är sånt man vet. Precis lika väl som att lättjefulla krönikörer alltid kan ta till tricket med att kokettera om sin okunnighet om det ena eller andra.
