Svenska kritiker är snälla
Självömkande kändisar är ett återkommande tema i medierna och det är lika fånigt varje gång. För ett par år sedan anklagade skådespelare Stockholms recensenter för att Garbo – the musical lades ner. Nu går Unni Drougge på en helsida i Expressen (26/4) till attack mot de fega sadister till kritiker som kränker försvarslösa konstnärer och rycker sparvarna ur munnen på dem.
Självömkande kändisar är ett återkommande tema i medierna och det är lika fånigt varje gång. För ett par år sedan anklagade skådespelare Stockholms recensenter för att Garbo – the musical lades ner. Nu går Unni Drougge på en helsida i Expressen (26/4) till attack mot de fega sadister till kritiker som kränker försvarslösa konstnärer och rycker sparvarna ur munnen på dem.
Dagen efter får hon medhåll av Ernst Brunner, Kerstin Thorvall och Solveig Ternström i samma tidning. Lite senare gnäller Richard Hobert i radion. Kritikerna blir bara taskigare, konstnärerna mer och mer ledsna och rädda.
Lär de sig aldrig? Kom upp med lite exempel, faktaunderlag, historiska sammanhang och jämförelser! Argumentera och analysera! Annars är det bara att sluta snyfta och minnas att många av de påstått mobbade säljer bra och får publik bekräftelse. Duger inte det? Är det förresten inte mer synd om Jan Henrik Swahn, vars romaner alltid rätteligen skrivs upp men förlaget aldrig lyckas sälja?
bryt
Sedan inser jag att detta är en win-win-situation. Medierna kan servera lidelsefullt sprakande human touch med bekanta fejs, kulturarbetarna får PR och sympati på sidor vanligen mer lästa än kultursidorna. Blir nästan lika synliga som på MQs reklamtavlor där några av de förfördelade författarna visar kläder.
Jodå, det finns korkade kritiker. De som positionerar sig, härmas eller hämnas; värst de som saknar humor och dyrkar auktoriteter. Precis som i varenda bransch, från skräddarkonst och akademisk forskning. Detta är lika mycket gårdagens nyheter som den att Dagens Nyheter är alltför inflytelserik, ofta styv i korken och i märgen mjäkig.
Underligt dock att ge sig på två av dess kunnigaste kritiker, Ulrika Milles och Leif Zern, som inte ens sitter i dubbelsitsen att kritisera en konstart som de själva utövar. Vilket naturligtvis kan leda till delikata situationer men är lika vanligt förekommande i ankdammen Sverige som i kulturländer typ Frankrike och Förenta staterna.
Drougges med fleras fantasifulla tankegröt är förskräckligt vidbränd. Kulturskribenter brukar faktiskt inte sitta i gråsvarta flockar och krogkonspirera om vem som ska bli nästa konstnär att nita. De stannar på kammaren, hukar sig över sina pulpeter och hoppas att få de böcker de önskat av de författare de gillar mest. Tar tricken till teatern och hoppas att nu … nu återkommer kanske den där jungfrukicken som fick mig att brinna av berättarlust. Att få skriva sant och relevant – estetiskt, filosofiskt, kanske politiskt och konsumentupplysande. Någon gång i besvikelse och avsky, men mera av lust och ärlighet ändå.
bryt
Svenska kritiker är snälla, snarare (för) artiga än (för) brutala. Man kan inte generellt hävda att det var bättre förr eller att det är det i andra länder.
Och tro mig, majoriteten kan skilja på verk och person. Ranelid blev inte läppglans för att Skugge bryr sig ett jota om den mannen utan eftersom hon retade upp sig på hans bok. Skugge fick inte boken för att såga den utan för att goda redaktörer gillar oväntade möten, till exempel sådana mellan olika slags skribenter som menar sig skriva om likartade ämnen.
Till sist en välvillig och oklanderligt rättvis kritikerlista: 1) PKs årsbok, 2) Lena Gemzöes Feminism, 3) Kvinnovetenskaplig tidskrifts medienummer 2/03.
Rekommenderas alla som i likhet med Susanna Popova fortfarande inte har lärt sig skillnaden mellan radikalfeminism och radikal feminism. Och är i behov av att förstå att strukturer, individer och grupper koexisterar och korskopplar på ett inte alltid förutsägbart vis i alla samhällen.
